Leta i den här bloggen

13 oktober 2010

Ryck upp dig för fan!

Idag påpekade en ytlig bekant i periferin för mig att "det faktiskt inte var något synd om mig" ity jag är ju vuxen nu. Eh, näe tänkte jag. Har jag sagt det? Det jag däremot sa var att jag har varit nere för räkning/under isen de senaste två veckorna. Den bekantas svar? Ja, ja men det är bara du som kan göra något åt din situation.

Vad svarar man på det?

- Näe jag tycker att du och du och du ska fixa mitt liv åt mig...

INTE

För att backa bandet och bli lite mer begriplig så har mitt liv helt slängts över ända i 180 km/h på bara två veckor. Det började med att jag sa upp mig från ett jobb (det var dags att gå vidare). Det var på onsdagen. Tisdagen därpå tog mitt förhållande slut i en krasch bom bang. Och dessutom brottas jag med en inkompetent jurist som påstår sig ta hand om min mammas dödsbo.

Jag sa upp mig med tanken att jag ska få igång mitt företag Ingemarsdotter Kommunikation - och det gäller naturligtvis fortfarande. Jag sa upp mig med den, som det skulle visa sig, chimära föreställningen att jag under en tid framåt skulle dela på bostadskostnader etcetera.

Så blev det alltså inte.

Jag hamnade istället i ett hål omgiven av sömnlösa nätter och obefintlig aptit. Och då tycker jag mig ha "rätt" att få vara lite svag när detta händer.

Nu är jag på väg upp igen (precis som jag har rest mig alla andra gånger det har behövts) och det känns naturligtvis väldigt bra.

Detta är ingen snyfthistoria. Det ä r inte synd om mig. Men jag fattar inte den oförstående inställning min bekanta uppvisade när jag bara sa som det var.

Min undran är var empatin har tagit vägen? Är världen så kall och hård att man förväntas borsta dammet från axlarna när livet är jobbigt? En sådan värld vill inte jag leva i.

Och det gör jag tack och lov inte.

Tack alla alla fina människor som har visat att världen inte är kall och hård. Tack för at ni finns där när det gör som mest ont och jag behöver det som mest.

Vi lever i ett samhälle där de professionella näverkens betydelse accelererar (och inget ont om det egentligen). Men var hamnar vi om vi står utan hyfsat stabila sociala nätverk när livet inte är så snällt mot oss? Det samhället vill inte jag leva i. Och de nätverken mina kära vänner är upp till er att bygga. Människor utan just empati och förmåga att se andra människor - förutom sig själva - kommer att i förlängningen att bli ensamma.

Sofia Mirjamsdotter bloggde förra året mycket bra om värme i de sociala digitala nätverken. Dessa kontakter har betytt mycket för mig under denna resa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar