Leta i den här bloggen

21 oktober 2010

Vem ska jag tro på?

Under den senaste månaden har jag blivit knockad fler gånger än jag orkar räkna. Jag har ställt mig upp vid nio för att bara bli nedslagen igen. Tvärtemot vad a l l a har sagt har jag rusat rakt in i knytnäven.



Korkat? Ja, kanske. Men jag har ju trott på orden som har sagts omkring mig och skrivits till mig. Orden stod där men betydde uppenbarligen inget. Man kan även välja att säga att jag gjorde en feltolkning - men den versionen kommer inte att hålla i rätten. Jag frågar mig dock på vem vi ska tro om inte ens orden som står i privata mejl är att lita på?

Jag har inte tillit längre. Jag har nog aldrig hyst tillit. En terapeut sa en gång att det beror på en skadad mamma-dotter relation. Och så kanske det är. Kanske det kan förklara varför jag har en sådan separationsångest - den är så avgrundsdjup att jag vid separationstillfällena (oaktat typ av separation) inte tycker att det finns något värt att leva för. Jag har känt så ända sedan jag var barn.

I en konversation tidigare idag berättade jag att jag för några år sedan arbetade hårt på att stänga av/bygga upp en mur omkring mig för att slippa såras. Jag lärde mig faktiskt stänga av vissa tankar. När detta arbeta var nästan klart mötte jag en människa som tyckte att sådant var dumt, och långsamt började jag då riva min mur. Nu står jag här, oändligt sårad och önskar att jag inte hade varit så snabb att riva ner det jag under så lång tid lagt så mycket tid på att bygga.

Det kanske låter kallt och hårt att stänga av sig själv, men för mig var det nödvändigt. Jag orkade inte mer just då. Död och sjukdomar hade varit min följeslagare under så många år att det fick vara nog.

Nu önskar jag att muren fanns där så att jag slapp känna så mycket. Känslorna har mig just nu i ett järngrepp och allt jag vill är att kunna andas, skratta och njuta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar