Leta i den här bloggen

Läser in...

02 oktober 2011

Tillitens fula ansikte


Känslan av att sällan känna tillit, den tär.

Nej, det handlar inte om att släppa taget och våga lita fullt ut.

Det handlar om alla de gånger jag litade, och om alla de gånger tilliten visade sig vara en chimär.







05 mars 2011

Alla borden

Jag borde:
vara
snäll
mot
mig
själv

Jag borde inte:
slå

mig
själv


Vad är det med alla borden i denna värld? Det är så mycket man borde. Jag förlorar mig i alla borden och stirrar rakt ut.

Jag borde skriva:
Jag är snäll mot mig själv
Jag slår inte på mig själv

Men då skulle jag ju ljuga och man bör inte fara med osanning.

02 november 2010

Jag måste vända om. Igen.

Ibland saknar jag samtalen, skratten och kramarna jag delade med dig. Jag saknar att älska med dig. Vetskapen om att vi delar så många tankar och visioner gör det ibland extra svårt.

Allt mer sällan kommer dessa tankar.

Jag tänker istället på någon annan. Jag tänker på någon annan med insikten att det är helt fel väg vi har svängt in på. Jag tänker att jag måste vända om. Måste vända om innan det kommer att göra för ont.

23 oktober 2010

Äntligen i ett Flow

I förmiddags när jag var på väg till Word Camp slog det mig - jag hamnade igår i ett tillstånd som jag har saknat under en längre period. Det kan närmast beskrivas som Flow.

Det är en fantastisk känsla som jag har saknat.

Min fredagskväll blev annorlunda än jag tänkt. Istället för att snabbt äta Sushi och sedan umgås blev jag kvar på samma Sushi-ställe i flera timmar och skrev. Jag lade visserligen märke till människorna omkring mig men jag stördes inte av dem. Jag skrev, tänkte och skrev. Helt fokuserad på det jag gjorde.

Detta, tänker jag, måste vara en bra utgångspunkt nu när jag är konsult inom kommunikation och sociala medier.





Great. I think we are in the same situation btw (even though i don´t have children). gärna på Mihaly Csikszentmihalyi för att höra hans Ted-föredrag om bland annat Flow och passioner.

22 oktober 2010

Vad ordval säger om dina värderingar - fem år senare

Vad ordval säger om dina värderingar döpte jag ett blogginlägg till för fem år sedan. Kvaliteten på det inlägget kan ifrågasättas, men det är inte det som är intressant. Det intressanta är att jag just nu återigen funderar över uttryckssätt, och hur man pratar med varandra. Har ord någon objektiv innebörd egentligen - eller måste man känna den person man pratar med för att över huvudtaget ha en ärlig chans att kunna ta till sig det som sägs? Eller är det ännu lättare att missförstå varandra just för att man tror att man faktiskt känner den andra personen?

Ett exempel: Om jag säger stol borde det ju betyda just stol, eller hur? Icke desto mindre har vi alla olika tolkningar som poppar upp i hjärnan. Någon tänker på morfars gamla insuttna skrivbordsstol, en annan på en stram designstol man gärna skulle vilja köpa på Svenskt Tenn, medan den tredje personen tänker på köksstolen som hon ristade ett kryss på när hon var liten (skulle kunna vara jag ;). Handlar det om mer abstrakta resonemang och diskussioner blir tolkningarna med största sannolikhet ännu mer spretiga och svåra att tyda.

Jag är med i en grupp på Facebook där vi idag diskuterade värdet av att leva minimalistiskt. Olika åsikter delades, stöttes och blöttes. Till synes var vi några som representerade konsumtionssamhället, och några ett asketiskt sätt att leva. Detta är emellertid inte sant. Jag tror att vi alla egentligen var ganska överens om att vi tycker om våra iPhones och Macar, men helst inte vill omge oss med ett materiellt överflöd. Läser man tråden är det dock lätt att tro att vi var på kollisionskurs med varandra, och det kanske vi faktiskt tyckte själva också.

Det är just därför det är lätt att hamna i dispyter då vi alla tycker att vi har tolkningsföreträde till just det vi själva säger. "Kom inte och skriv mig på näsan"

Jag har läst två bloggposter som tangerar detta område men ur en liten annan synvinkel. Hur medvetna är vi egentligen om orden vi sprider omkring oss är essensen i dessa (som jag tolkar (!) det). Ja, visst sprider vi energier omkring oss - det är jag övertygad om. Är vi glada och skrattar borde domino-effekten inte utebli; samma sak om vi är arga. Jag är en person som, på gott och ont, är väldigt känslig för hur min omgivning agerar och kommunicerar. De gånger jag hade arga människor omkring mig när jag var liten stelnade jag till, och mådde dåligt. Detta är dock en liten annan sak än att vara medveten om v i l k a ord vi säger, och därmed sprider.

Så - har orden vi kommunicerar någon avgörande betydelse för att bli förstådd och för att förstå andra? Framför allt när är vi alla tenderar att hela tiden utgå från oss själva och vad vi själva menar när vi lyssnar på andra. För sin egen del är det naturligtvis viktigt hur man agerar, tänker och var man lägger sin energi. Dock - att hela tiden tro att det man själv kommunicerar till andra har stor betydelse kanske gör att man inte vågar säga något till slut (för att hårdra det lite)?

Frågan jag ställer mig alltså är om det hjälper hur medvetna vi än är om det vi säger, när vi alla ändå har våra egna tolkningar på det vi hör och läser? Därmed inte sagt att vi inte ska bry oss om vad vi säger. "Dra åt helvete" är mycket mer negativt än "sköt om dig" - det kanske vi kan vara överens om.

21 oktober 2010

Vem ska jag tro på?

Under den senaste månaden har jag blivit knockad fler gånger än jag orkar räkna. Jag har ställt mig upp vid nio för att bara bli nedslagen igen. Tvärtemot vad a l l a har sagt har jag rusat rakt in i knytnäven.



Korkat? Ja, kanske. Men jag har ju trott på orden som har sagts omkring mig och skrivits till mig. Orden stod där men betydde uppenbarligen inget. Man kan även välja att säga att jag gjorde en feltolkning - men den versionen kommer inte att hålla i rätten. Jag frågar mig dock på vem vi ska tro om inte ens orden som står i privata mejl är att lita på?

Jag har inte tillit längre. Jag har nog aldrig hyst tillit. En terapeut sa en gång att det beror på en skadad mamma-dotter relation. Och så kanske det är. Kanske det kan förklara varför jag har en sådan separationsångest - den är så avgrundsdjup att jag vid separationstillfällena (oaktat typ av separation) inte tycker att det finns något värt att leva för. Jag har känt så ända sedan jag var barn.

I en konversation tidigare idag berättade jag att jag för några år sedan arbetade hårt på att stänga av/bygga upp en mur omkring mig för att slippa såras. Jag lärde mig faktiskt stänga av vissa tankar. När detta arbeta var nästan klart mötte jag en människa som tyckte att sådant var dumt, och långsamt började jag då riva min mur. Nu står jag här, oändligt sårad och önskar att jag inte hade varit så snabb att riva ner det jag under så lång tid lagt så mycket tid på att bygga.

Det kanske låter kallt och hårt att stänga av sig själv, men för mig var det nödvändigt. Jag orkade inte mer just då. Död och sjukdomar hade varit min följeslagare under så många år att det fick vara nog.

Nu önskar jag att muren fanns där så att jag slapp känna så mycket. Känslorna har mig just nu i ett järngrepp och allt jag vill är att kunna andas, skratta och njuta.

13 oktober 2010

Ryck upp dig för fan!

Idag påpekade en ytlig bekant i periferin för mig att "det faktiskt inte var något synd om mig" ity jag är ju vuxen nu. Eh, näe tänkte jag. Har jag sagt det? Det jag däremot sa var att jag har varit nere för räkning/under isen de senaste två veckorna. Den bekantas svar? Ja, ja men det är bara du som kan göra något åt din situation.

Vad svarar man på det?

- Näe jag tycker att du och du och du ska fixa mitt liv åt mig...

INTE

För att backa bandet och bli lite mer begriplig så har mitt liv helt slängts över ända i 180 km/h på bara två veckor. Det började med att jag sa upp mig från ett jobb (det var dags att gå vidare). Det var på onsdagen. Tisdagen därpå tog mitt förhållande slut i en krasch bom bang. Och dessutom brottas jag med en inkompetent jurist som påstår sig ta hand om min mammas dödsbo.

Jag sa upp mig med tanken att jag ska få igång mitt företag Ingemarsdotter Kommunikation - och det gäller naturligtvis fortfarande. Jag sa upp mig med den, som det skulle visa sig, chimära föreställningen att jag under en tid framåt skulle dela på bostadskostnader etcetera.

Så blev det alltså inte.

Jag hamnade istället i ett hål omgiven av sömnlösa nätter och obefintlig aptit. Och då tycker jag mig ha "rätt" att få vara lite svag när detta händer.

Nu är jag på väg upp igen (precis som jag har rest mig alla andra gånger det har behövts) och det känns naturligtvis väldigt bra.

Detta är ingen snyfthistoria. Det ä r inte synd om mig. Men jag fattar inte den oförstående inställning min bekanta uppvisade när jag bara sa som det var.

Min undran är var empatin har tagit vägen? Är världen så kall och hård att man förväntas borsta dammet från axlarna när livet är jobbigt? En sådan värld vill inte jag leva i.

Och det gör jag tack och lov inte.

Tack alla alla fina människor som har visat att världen inte är kall och hård. Tack för at ni finns där när det gör som mest ont och jag behöver det som mest.

Vi lever i ett samhälle där de professionella näverkens betydelse accelererar (och inget ont om det egentligen). Men var hamnar vi om vi står utan hyfsat stabila sociala nätverk när livet inte är så snällt mot oss? Det samhället vill inte jag leva i. Och de nätverken mina kära vänner är upp till er att bygga. Människor utan just empati och förmåga att se andra människor - förutom sig själva - kommer att i förlängningen att bli ensamma.

Sofia Mirjamsdotter bloggde förra året mycket bra om värme i de sociala digitala nätverken. Dessa kontakter har betytt mycket för mig under denna resa.