Jag är inte sinnessjuk. Bara sjuk.

Jag är sjuk och det känns positivt.

Positivt därför att jag nu får förklaringar på varför jag har har känt mig deprimerad den sista tiden. Trött. Orkeslös. Initiativlös. Samt ett helt gäng fysiska symtom (men ingen tjänar på att jag räknar upp dessa; allra minst jag).

Positivt för att det nu bara kan bli bättre. Jag ser äntligen att jag kan bli Ulrika igen. På gott och på ont :-)

Jag har fel på min sköldkörtel. Punkt. Finito.

Jag avsäger mig vänligen men bestämt alla goda råd och tips. Jag har en läkare och tar vidare diskussion med honom.

Detta inlägg skriver jag enbart av egoistiska skäl. Jag vill få ner svart på vitt att jag inte är sinnessjuk. Jag är sjuk.

Jag har förgäves försökt hitta förklaringar till mitt mående i relationer, i händelser förra året, på arbetssituationen men någonstans känt att det faktiskt inte håller som förklaring till varför jag har känt mig deprimerad.

Kanske kan detta förklara en massa saker i mitt liv. Men mer om det en annan gång. Nu gråter jag (för att jag är så in i bomben trött varje dag att varje steg känns som en ansträngning) och ler (för att det finns ett ljus i tunneln)- samtidigt.