Jag är inte sinnessjuk. Bara sjuk.

Jag är sjuk och det känns positivt.

Positivt därför att jag nu får förklaringar på varför jag har har känt mig deprimerad den sista tiden. Trött. Orkeslös. Initiativlös. Samt ett helt gäng fysiska symtom (men ingen tjänar på att jag räknar upp dessa; allra minst jag).

Positivt för att det nu bara kan bli bättre. Jag ser äntligen att jag kan bli Ulrika igen. På gott och på ont :-)

Jag har fel på min sköldkörtel. Punkt. Finito.

Jag avsäger mig vänligen men bestämt alla goda råd och tips. Jag har en läkare och tar vidare diskussion med honom.

Detta inlägg skriver jag enbart av egoistiska skäl. Jag vill få ner svart på vitt att jag inte är sinnessjuk. Jag är sjuk.

Jag har förgäves försökt hitta förklaringar till mitt mående i relationer, i händelser förra året, på arbetssituationen men någonstans känt att det faktiskt inte håller som förklaring till varför jag har känt mig deprimerad.

Kanske kan detta förklara en massa saker i mitt liv. Men mer om det en annan gång. Nu gråter jag (för att jag är så in i bomben trött varje dag att varje steg känns som en ansträngning) och ler (för att det finns ett ljus i tunneln)- samtidigt.

"Gör det som du själv tycker är rätt och strunta i vad andra tycker. Det kommer att förvåna och kanske reta upp din omgivning. So what?"

Min pappas ord till en tonårig, osäker tjej ger mig fortfarande styrka.

När polisen ringde på dörren.

Vad är privat och vad är personligt att skriva om på nätet? Framför allt hur ska man förhålla sig till detta, vad är okej att kräkas ut om och vad bör man hålla inom hemmets fyra väggar? Det är inte en helt enkel fråga och några givna svar finns givetvis inte. Men om detta vill jag berätta.

Jag har haft en, minst sagt, omtumlande sommar där vin har blandats med vatten i en salig röra.

Kulmen kom när det kvart i åtta en lördagsmorgon ringde på dörren och två poliser stod utanför:

- Vi söker Ulrika Ingemarsdotter

- Det är jag, gäller det min mamma?

- Vi kommer med ett tråkigt besked

- Det är mamma, hon är död? Eller hur, visst är det så, min mamma är död.

- Vi måste tyvärr meddela att din mamma hittades död i sin lägenhet igår och hennes man är anhållen misstänkt för mord alternativt dråp.

Nu snurrar det rejält i huvudet. Jag gråter inte, tänker bara på att jag måste ringa Pia. Jag måste ringa Pia. Måste ringa Pia nu. Nu måste jag ringa Pia.

- Får vi komma in
- Nej. Stå där, jag vill inte att ni kommer in. Men vad har hänt, har han slagit ihjäl henne. Berätta. Måste ringa Pia.

- Vem är Pia?

- Mammas syster. Det är mammas syster. Jag måste ringa Pia.

- Vi vill gärna prata med dig först. Du kan ringa henne sen.

- Robert, jag måste ringa Pia. Kan inte du prata med poliserna. Jag måste för helvete ringa Pia.

----------------------------------------------
- Mamma är död Pia. Vad ska jag göra?
----------------------------------------------


Är det här rätt att skriva om? Men det stod ju om det i tidningarna, och då måste det ju vara sant. Eller?


Sanningen om vad som hände finns inte. Ännu.

"Det slutgiltiga obduktionsprotokollet är inte klart, men för närvarande är xx avskriven från alla misstanker."

Kan någon bara berätta för mig hur det kommer sig att mamma hade blåmärken på kroppen?

I huvudet på Ulrika Ingemarsdotter

Jag sitter just nu och dricker kaffe, surfar och lyssnar på musik på Youtube på min bärbara med oerhört dålig ljudkvalitet. Helst av allt skulle jag vilja skriva något intelligent och smart, men orden finns inte i tangentbordet just nu. Orden finns i huvudet men vill inte komma ut på rätt sätt när jag försöker fixera dem svart på vitt.

Har också försökt mig på att skriva ett mejl. Samma sak med det.

En del tror att de känner mig och säkerligen har de rätt - till en viss del. Kanske rent av till stor del i vissa fall. Men mina tankar är bara mina. Ingen känner mina djupaste sidor och mina mörkaste tankar. Det ska vi nog vara glada för.

Lyssnade på Cecilia Frode häromdagen som sa att hon är en känslomänniska "har jag förstått". "Jag är väldigt vilsen redan från början"

Jag har inga bra ord att kommentera det med just nu (se ovan) men bara det att jag citerar henne säger något om mig.

Så vad vill jag ha sagt? Jag vet inte, men behövde få ur mig det här på något sätt och någonstans. Så varför inte på min egen blogg.

Before I fall in love, I’m preparing to leave him

Jag har under flera år (stor del av livet?) sett till att inte släppa någon inpå mig. Jag har inte velat utsätta mig för vad det kan innebära. Jag upplevs ofta, i alla fall till en början, som svåråtkomlig och lite kall. Detta gäller såväl i kärleks- som vänskapsrelationer.

Min historia säger mig att det inte är bra att släppa in människor. För i slutändan har man bara sig själv så varför släppa in någon? De jag har litat på har visat sig svika när det verkligen gäller. I gengäld har jag - detta måste i rättvisans namn sägas - funnit underbara människor som finns där.

Men det förtar inte känslan av att jag till syvende och sist bara har mig själv.

Ibland flödar jag dock lite för mycket, vilket innebär att många vänner omkring mig känner till min historia. På gott och på ont. Det gör mig mer sårbar. Gillar inte det.

Come on hold my hand,
I wanna contact the living.
Not sure I understand,
This role I’ve been given.

I sit and talk to god
And he just laughs at my plans,
My head speaks a language, I don’t understand.

I just wanna feel real love,
Feel the home that I live in.
’cause I got too much life,
Running through my veins, going to waste.

I don’t wanna die,
But I ain’t keen on living either.
Before I fall in love,
I’m preparing to leave her.
I scare myself to death,
That’s why I keep on running.
Before I’ve arrived, I can see myself coming.

And I need to feel, real love
And a love ever after.
There's a hole in my soul
You can see it in my face
It's a real big place

I cannot get enough.

Come and hold my hand,
I wanna contact the living,
Not sure I understand,
This role I’ve been given

Not sure I understand.
Not sure I understand.
Not sure I understand.
Not sure I understand.

(Robbie Williams)

Vad är vänskap?

Ord kan borra djupt i människor. I mig.
Det är lätt att komma undan sårande ord genom att såraren använder retorik.
Härskartekniker?
Jag har kämpat länge för att komma någon vart, för att komma över trösklar och barriärer som bara jag vet om.
Jag har kämpat för mitt liv.

Ja, nu blir jag bombastisk.
Så får det vara just nu.
För så är känslorna som exploderar i mig just nu.

Ett samtal till en vän för att höra hur dagen har varit. Var tydligen fel.

Vägrar att balansera ord på guldvåg ändå gör jag det ibland. Trodde att jag kunde vara vara trygg med mina vänner. Jag är inte alltid det.
Synd

Om att älska

Det finns inte många människor jag älskar.

Jag är inte alltid bra på att uttrycka i ord vad jag känner utan tror att det ska märkas ändå. Det gör det nog inte alltid.

De jag älskar får mig att känna; litar jag på; finns där oavsett vad; blir jag förbannad på; skrattar jag med; ringer jag till när det krisar; älskar jag med; kan såra mig djupt; finns inte i denna värld; finns långt bort; finns nära; älskar mig inte tillbaka; kan sänka mitt självförtroende; kan stärka mig; ser mig som jag är; har inte en aning om vem jag är