Tillitens fula ansikte

Känslan av att sällan känna tillit, den tär.

Nej, det handlar inte om att släppa taget och våga lita fullt ut.

Det handlar om alla de gånger jag litade, och om alla de gånger tilliten visade sig vara en chimär.

Alla borden

Jag borde:
vara
snäll
mot
mig
själv

Jag borde inte:
slå
på
mig
själv


Vad är det med alla borden i denna värld? Det är så mycket man borde. Jag förlorar mig i alla borden och stirrar rakt ut.

Jag borde skriva:
Jag är snäll mot mig själv
Jag slår inte på mig själv

Men då skulle jag ju ljuga och man bör inte fara med osanning.

Jag är inte sinnessjuk. Bara sjuk.

Jag är sjuk och det känns positivt.

Positivt därför att jag nu får förklaringar på varför jag har har känt mig deprimerad den sista tiden. Trött. Orkeslös. Initiativlös. Samt ett helt gäng fysiska symtom (men ingen tjänar på att jag räknar upp dessa; allra minst jag).

Positivt för att det nu bara kan bli bättre. Jag ser äntligen att jag kan bli Ulrika igen. På gott och på ont :-)

Jag har fel på min sköldkörtel. Punkt. Finito.

Jag avsäger mig vänligen men bestämt alla goda råd och tips. Jag har en läkare och tar vidare diskussion med honom.

Detta inlägg skriver jag enbart av egoistiska skäl. Jag vill få ner svart på vitt att jag inte är sinnessjuk. Jag är sjuk.

Jag har förgäves försökt hitta förklaringar till mitt mående i relationer, i händelser förra året, på arbetssituationen men någonstans känt att det faktiskt inte håller som förklaring till varför jag har känt mig deprimerad.

Kanske kan detta förklara en massa saker i mitt liv. Men mer om det en annan gång. Nu gråter jag (för att jag är så in i bomben trött varje dag att varje steg känns som en ansträngning) och ler (för att det finns ett ljus i tunneln)- samtidigt.

"Gör det som du själv tycker är rätt och strunta i vad andra tycker. Det kommer att förvåna och kanske reta upp din omgivning. So what?"

Min pappas ord till en tonårig, osäker tjej ger mig fortfarande styrka.

I huvudet på Ulrika Ingemarsdotter

Jag sitter just nu och dricker kaffe, surfar och lyssnar på musik på Youtube på min bärbara med oerhört dålig ljudkvalitet. Helst av allt skulle jag vilja skriva något intelligent och smart, men orden finns inte i tangentbordet just nu. Orden finns i huvudet men vill inte komma ut på rätt sätt när jag försöker fixera dem svart på vitt.

Har också försökt mig på att skriva ett mejl. Samma sak med det.

En del tror att de känner mig och säkerligen har de rätt - till en viss del. Kanske rent av till stor del i vissa fall. Men mina tankar är bara mina. Ingen känner mina djupaste sidor och mina mörkaste tankar. Det ska vi nog vara glada för.

Lyssnade på Cecilia Frode häromdagen som sa att hon är en känslomänniska "har jag förstått". "Jag är väldigt vilsen redan från början"

Jag har inga bra ord att kommentera det med just nu (se ovan) men bara det att jag citerar henne säger något om mig.

Så vad vill jag ha sagt? Jag vet inte, men behövde få ur mig det här på något sätt och någonstans. Så varför inte på min egen blogg.

Before I fall in love, I’m preparing to leave him

Jag har under flera år (stor del av livet?) sett till att inte släppa någon inpå mig. Jag har inte velat utsätta mig för vad det kan innebära. Jag upplevs ofta, i alla fall till en början, som svåråtkomlig och lite kall. Detta gäller såväl i kärleks- som vänskapsrelationer.

Min historia säger mig att det inte är bra att släppa in människor. För i slutändan har man bara sig själv så varför släppa in någon? De jag har litat på har visat sig svika när det verkligen gäller. I gengäld har jag - detta måste i rättvisans namn sägas - funnit underbara människor som finns där.

Men det förtar inte känslan av att jag till syvende och sist bara har mig själv.

Ibland flödar jag dock lite för mycket, vilket innebär att många vänner omkring mig känner till min historia. På gott och på ont. Det gör mig mer sårbar. Gillar inte det.

Come on hold my hand,
I wanna contact the living.
Not sure I understand,
This role I’ve been given.

I sit and talk to god
And he just laughs at my plans,
My head speaks a language, I don’t understand.

I just wanna feel real love,
Feel the home that I live in.
’cause I got too much life,
Running through my veins, going to waste.

I don’t wanna die,
But I ain’t keen on living either.
Before I fall in love,
I’m preparing to leave her.
I scare myself to death,
That’s why I keep on running.
Before I’ve arrived, I can see myself coming.

And I need to feel, real love
And a love ever after.
There's a hole in my soul
You can see it in my face
It's a real big place

I cannot get enough.

Come and hold my hand,
I wanna contact the living,
Not sure I understand,
This role I’ve been given

Not sure I understand.
Not sure I understand.
Not sure I understand.
Not sure I understand.

(Robbie Williams)

Tankar

Har precis avslutat ett långt Skypesamtal där jag egentligen inte sa så mycket utan mest lyssnade. Inte desto mindre gick min tankeverksamhet igång (ibland tror jag att jag tänker för mycket). Vi pratade en del om att vara dedicerad till något. Och i vanlig ordning känner jag mig som en dålig människa som inte har en konkret ambition att förändra världen. Jag hade tankar och idéer på det en gång i tiden. Men livet kom i vägen. Nu är mitt liv dock så pass stabilt att det inte finns några ursäkter.

Men det är inte hela sanningen. Under den livsresa jag har gjort finns det en sak som jag under några år ägnade i princip all vaken tid åt - det var att finnas för min pappa under hans sjukdomsperiod. Jag förändrade inte världen genom detta, men jag gjorde pappas tillvaro mycket bättre än den annars skulle ha varit. Det var ingen uppoffring, inget jag gjorde för att jag var tvungen - jag gjorde det av ren och skär kärlek.

-------------------------------------------------------------

Jag är just nu i Nice (bor högt över staden hos moster), för att försöka koppla av och bort. Det går sådär om jag ska vara ärlig.

Känner generellt en sån jävla press över att säga rätt saker, visa att jag duger och att vara påläst.

Jag hoppas och tror att folk kan vara sig själva runt mig.

Det här blir en spretig bloggpost utan någon egentlig kontext. Sammanhanget finns däremot inne i mig själv. Det är så det får vara just nu

En sådan dag

Ibland säger kroppen stopp. Idag är en sådan dag. Och oj vad jag slår på mig själv för det. Den har sagt stopp så pass att jag till och med är hemma.

Dock vet jag att jag kommer att vara på fötter i morgon. Det inger mig en trygghet jag inte hade förut. En trygghet som kommer av att jag under många år har jobbat med mig själv. Och det känns fantastiskt bra.