Leta i den här bloggen

18 februari 2006

Den Bodströmska argumentationen

Bodström försöker i dagens Svd att rentvå sina händer. Han börjar, precis som i Debatt för en dryg vecka sedan, med att berätta om den flicka som blev bortförd och våldtagen av en man. Med hjälp av mobiltelefonen kunde man spåra mannen, och genom DNA binda honom till brottet. Vilken anständig person kan tycka att detta är fel? På det sättet Bodström lägger upp det - ingen.

Och det är just denna falska dikotomi som Bodström bygger sin argumentation på; tycker du inte att det är bra med övervakning, är du inte heller för brottsbekämpning. Så här:

Om polisen ska kunna lösa och förhindra många av dessa brott måste de ha möjlighet till buggning, hemlig teleavlyssning och teleövervakning, lagring av teleuppgifter och DNA.
Ett annat, för Bodström, vanligt argument är att jämföra Sverige med andra länder och att därigenom hävda att Sverige egentligen ligger efter:

Med de förslag som vi nu lägger fram kommer vi på inget sätt att bli en kontrollstat av östtysk modell, som vissa påstår I stället hamnar vi på en lagstiftning i nivå med våra grannländer Finland, Danmark och Norge.
Det är som barnet som tjatar på sina föräldrar "men hon får ju" - men bara för att någon annan gör på ett visst sätt behöver det ju faktiskt inte betyda att det är rätt.

Och på frågan om inte insamlandet av information kan missbrukas svarar Bodström i sedvanlig ordning (denna gång i Debatt):

I så fall ska vi i konsekvensens namn förbjuda all avlyssning, och alla polisiära åtgärder därför att de kan ju alltid missbrukas i något enskilt fall.
Här undlåter han att svara på frågan, genom att komma med ett naivt motargument. På liknande sätt svarar han dessutom i Ekots lördagsintervju.

Gott folk, hur långt kommer Bodström att hinna innan någon stoppar hans aggressiva framfart?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar