Filmen om Lasse och Ulla är ändå besynnerligt solig. Den handlar om kärlek och nästan allt är mildhet. Det låter kanske cyniskt, men den rymmer också mycket humor, en varsam och vördnadsfull lyteskomik som det vore hyckleri att förneka. Och det finns en bräcklig poetisk lyster över Lasses omsorgsfulla sökande efter orden som alldeles nyss hade en mening som försvann. Är det ett svek att man minns ljuset mer än mörkret?Nej, det är inte cyniskt att filmen visar humor. Tvärtom. Livet med en demenssjuk är inte bara ond bråd kommande död, det är också mycket humor (som när pappa grabbade tag i i plåten med de nybakade bullarna, lyckades fånga två som han åt upp och traskade obekymrat vidare). Skildringen må vara tabubelagd - den stämmer ju inte med den gängse uppfattningen om vad demens innebär - och just därför så nödvändig.
Och nej, det är inte ett svek att minnas ljuset. Ett svek är det däremot att hela tiden skildra demenssjukdomar med svärta, det leder till att ingen vill ta i sjukdomen. Och att ingen hälsar på den sjuke; att man tror att det enda demens handlar om är bajsblöjor. Fel. Fel. Fel.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar