Tro inte att du är något

Om du väljer att göra en klassresa nedåt i hierarkin, riskerar du som mest att "dina egna" tycker att du är konstig. Alla andra applåderar och tycker att du är en hjälte. Om du däremot vänder resan uppåt, är det inte alls lika självklart med omfamningar. Skulle du därtill säga att du faktiskt inte kan tänka dig att kliva ned ett steg, får du räkna med folkets spott och spe. På annat sätt kan jag inte tolka de hatiska reaktioner som DN:s nya artikelserie "En klass för sig" gett upphov till.

I den första artikeln ger Pär, 28-årig arbetslös civilingenjör, uttryck för att han inte kan tänka sig ett kroppsarbete, han säger bland annat om ett tillfälligt jobb han har haft: "Intellektuellt blev jag understimulerad. Jobbet kändes meningslöst..." Och: "Folk hade inga ambitioner, varken de unga eller de gamla." - Tänk om det faktiskt var så att det inte fanns ambitioner. Det kanske var en arbetsplats som ingen trivdes på.

Ja, kanske, men det ska förtigas åtminstone om du är "sån där" akademiker. Jag hävdar att det inte är fel att vilja trivas på en arbetsplats, eller med det arbete man gör; hur skulle det kunna vara fel? En av många anledningar till att jag har högskolestudier i ryggen är just för att slippa tristess i vardagen; naturligtvis kan det hända ändå men jag har i alla fall eliminerat riskerna. Och ja, jag har haft så kallade okvalificerade jobb och vissa av dem var själsligen dödande; diskussionerna på rasterna handlade om senaste V65 raden, och inte om senaste Agenda. De handlade om att vara så snygg som möjligt, och inte om varför unga tjejer väljer att vika ut sig i tidningar som Café. Jag behöver stimulerande och utvecklande prat för att utvecklas - är det fel? Är det fel att vilja ha det på arbetstid? Nej, det är det inte.

Nota bene att jag inte ser ner på de som inte tycker som jag, som inte väljer att utbilda sig (för det är faktiskt ett val som praktiskt taget alla i Sverige kan göra); hur ska jag kunna det jag kommer ju själv från ett så kallat medelklasshem, uppvuxen i ett villaområde men med en pappa som har haft eget åkeri. Han var lastbilschaufför.

Pär har en ingenjörsutbildning; varför skulle han nöja sig med mindre än ett arbete som motsvarar den utbildning han faktiskt har slitit för, och kanske har tagit studielån till? Det är ju med elektronik han vill arbeta, det kanske är där han kommer bäst till sin rätt. Jag ser ingen anledning till varför han ska göra avkall på sina drömmar. Inte heller ligger han samhället till last då han just nu har ett jobb han inte trivs med, men som ändå genererar pengar.

Jag har inte hört samma starka reaktioner på artikeln om Henrik som valde att gå från högavlönat till lågavlönat, från villa till lägenhet. Han har gjort det politiskt korrekta i jantelagens heliga land: han har gått från hög till låg - och han trivs med det. Vilken toppenkille.

Det tycks vara helt okej att raljera om akademikers finlemmade händer och deras ohändighet, men om en akademiker med all tydlighet visar att han inte hör hemma bland grovarbetarna då har hon eller han gått över gränsen. Om något, visar detta en underlägsenhet som den så kallade arbetarklassen tycks lida av. Istället borde de vara stolta för det arbete de utför, och låta akademikerna göra det de vill. Både arbetare och akademiker behövs, men genom att uttrycka förakt för den akademiska världen tycks den förra gruppen inte tro på det de gör. Detta är synd.