Initiativlösa Sverige

"Koncentration av välfärdsmakt till staten innebär inte bara sämre effektivitet utan undergräver också den fria och ansvarstagande medborgarens roll. Människors sociala sammanhang utarmas. Vi ser ett samband mellan människors frihet och deras möjlighet att skapa självrespekt och värdighet.

Välfärdsstatligheten kräver ett skattetryck som håller ekonomin och den enskildes frihet i ett järngrepp. Den önskvärda lågskattepolitiken förutsätter en ny arbetsfördelning mellan civilsamhälle, stat och marknad."

För någon månad sen i SVT:s Debatt diskuterades den arbetslöshet som ofta blir resultatet av att många företag flyttar ut sin produktion till låglöneländer. I studion satt många före detta anställda från den nedlagda Dunifabriken i Trollhättan och ondgjorde sig över att staten tillät detta, och krävde att de skulle få nya jobb alternativt någon betald utbildning. Var har människors initiativförmåga tagit vägen? Vi kan väl inte sätta oss ner och vänta på att någon annan (ams?) ska lösa tillvaron för oss. Och till de arbetslösa som tycker att de borde få en utbildning betald: varför i hela friden då för? I Sverige har vi ett bättre studiemedelssystem än i många andra länder, som dessutom tillåter den som vill att studera.

Jag tror att svenskarna alltförlänge har kunnat förlita sig på att någon annan löser problemen åt en. Det är inte bra varken för självkänsla eller initiativförmåga. Därmed inte sagt att det är bra att företag lämnar Sverige, men det måste lösas med andra medel än svenskt gnäll och uppgivenhet.

Citatet ovan, vars åsikt jag helt håller med om, är taget från tankesmedjan Timros hemsida:

http://www.timbro.se/