Tankar

Har precis avslutat ett långt Skypesamtal där jag egentligen inte sa så mycket utan mest lyssnade. Inte desto mindre gick min tankeverksamhet igång (ibland tror jag att jag tänker för mycket). Vi pratade en del om att vara dedicerad till något. Och i vanlig ordning känner jag mig som en dålig människa som inte har en konkret ambition att förändra världen. Jag hade tankar och idéer på det en gång i tiden. Men livet kom i vägen. Nu är mitt liv dock så pass stabilt att det inte finns några ursäkter.

Men det är inte hela sanningen. Under den livsresa jag har gjort finns det en sak som jag under några år ägnade i princip all vaken tid åt - det var att finnas för min pappa under hans sjukdomsperiod. Jag förändrade inte världen genom detta, men jag gjorde pappas tillvaro mycket bättre än den annars skulle ha varit. Det var ingen uppoffring, inget jag gjorde för att jag var tvungen - jag gjorde det av ren och skär kärlek.

-------------------------------------------------------------

Jag är just nu i Nice (bor högt över staden hos moster), för att försöka koppla av och bort. Det går sådär om jag ska vara ärlig.

Känner generellt en sån jävla press över att säga rätt saker, visa att jag duger och att vara påläst.

Jag hoppas och tror att folk kan vara sig själva runt mig.

Det här blir en spretig bloggpost utan någon egentlig kontext. Sammanhanget finns däremot inne i mig själv. Det är så det får vara just nu