Leta i den här bloggen

21 mars 2006

Ulrika in på bara skinnet

I det här inlägget tänker jag gå emot alla mina principer att använda denna blogg som en personlig slasktratt. Men det blir ett engånginlägg, och det blir med besked. Jag är nämligen så trött på att läsa såna här rubriker och artiklar. Jag är trött på att försöka mörka varför jag har kommit igång med min karriär så pass sent i livet som jag har; jag är trött på att känna mig i underläge när jag jämför mig med andra.

Obs! Och detta är viktigt - jag är inte bitter (har oerhörda problem med människor som tillåter sig att bli bittra). Inte heller skyller jag på någon, men förklaringen till varför jag har kommit igång sent med karriären är denna:

När jag var sexton år blev jag svårt sjuk i anorexia, gymnasietiden gick som i ett töcken där kampen om att hitta på nya ursäkter för att inte äta lunch i skolan var viktigare än något prov i världen. Jag blev dock aldrig magrare än trettiosex kilo (!). Efter gymnasiet något bättre. Läsåret i Aix-en-Provence gick dock ut på att leta upp Apotek (kunde ju inte gå på samma hela tiden), med våg som jag kunde väga mig på. I Sverige blev studierna i Statsvetenskap i princip bara påbörjade. Några år med hetsätning. I mitten av nittio-talet fick jag någon slags behandling på Anorexicenter i Varberg. Det var dock inte förrän januari 2002 som jag daterade mig själv frisk.


Jag träffade -97 en kille som, skulle det visa sig, var alkoholist. Detta samtidigt som min mor utvecklade sitt alkoholberoende alltmer. Så med en pojkvän som kissade på sig i sina alkoholorgier, och en mamma som bara tyckte synd om sig själv och drack ännu mer skulle jag samtidigt klara av min sjukdom. Visserligen var det ingen som tvingade mig att fortsätta förhållandet, men anledningar fanns till att jag inte gjorde slut (han slog mig aldrig, vill jag poängtera).

Utan min pappa hade det aldrig gått.

Trots detta började jag plugga igen, och tog en hel del poäng. Dock inte tillräckligt för att jag skulle bli nöjd.

År 2000 kastade jag ut killen. Bröt ihop, och började jobba natt på City Mail. Och det ska jag säga, var intellektuellt tillbakabildande.

Naturligtvis har jag haft fler jobb än så, bland annat har jag jobbat på Akademibokhandeln (sammanlagt under nio års tid faktiskt). Det var helt okej, men inte perfekt. Jag har varit brevbärare, jobbat på dagis, på café... Alltid vetat att jag har kunnat mer än så.

När jag på allvar skulle ta tag i utbildning och karriär, insjuknade min pappa i frontallobsdemens. Började trots allt plugga igen, och tog parallellt med det hand om pappa (har inga syskon). Det var många turer fram och tillbaka till olika boenden, men aldrig att jag vek från honom; var hos honom i princip varje dag. Helt frivilligt, om någon undrar. Hade det behövts, hade jag utan tvekan skjutit upp studierna lite till. Tack Robert för att du fanns under denna tid.

Ödets ironi ville att jag skulle bli frisk när han blev sjuk. Egentligen tror jag inte att det var en slump, han behövde mig och jag bytte helt enkelt fokus. Aorexi/bulimi drabbar ofta starka människor, som lägger sin kraft och energi på att svälta sig. Och nu behövdes den kraften och energin läggas på min älskade pappa.

Mamma? Numera nykter, sägs det. Har inte så mycket kontakt. Det senaste var när hon blev upprörd för att jag hälsade på en släkting med Downs Syndrom när denne fyllde femtio år. Upprörd för att jag hälsade på någon i pappas släkt, och inte henne: "Jag är ju ändå din mamma". Ja, kära mamma, varför vill jag inte träffa dig?

Och nu står jag här, har drygt 150 högskolepoäng och till sommaren en fil.kand. i svenska. Har dessutom gett mig sjutton på att jag ska få Ingemarsdotter Kommunikation att fungera. Inte så illa kanske. Men vansinnigt irriterande att jag varje gång någon frågar vad jag har gjort förut, behöva mumla: "Ja, jag har gjort lite av varje, och började inte plugga förrän sent i livet. Hö Hö".

Kanhända att jag får kalla fötter och raderar detta inlägg. Så här slaskig vill jag egentligen inte vara, men ibland får man bara nog. Och det fick jag idag. Men bitter? Inte för en sekund. Glad för det mesta? Absolut.

7 kommentarer:

  1. Var och varannan människa nuförtiden uppfyller kriterierna för en psykiatrisk diagnos eller har allvarliga alkoholproblem. Eller andra problem.

    Ändå håller alla masken utåt. Och tror att de är de enda i världen med problem.

    SvaraRadera
  2. Du är stark.

    Problemet är alla borde få lov att känna sig svag ibland. Och alla har inte någon att luta sig emot jämt.

    Företaget har redan en bra tillgång: dess ägare.

    Fint inlägg som ingalunda har förändrat mina skäl att gå in här. Jag hittade en klipsk och kul blogg. Och den är inte mindre klipsk nu.

    Och en kul nyhet, med hänvisning till tidigare post: far min var här igår och hjälpte mig med lite pyssel. En förevändning för att planera årets fiskesemester...

    SvaraRadera
  3. Lotten: njäe, det får nog bli kvar...

    Paradigm:

    Ändå håller alla masken utåt.

    Jo, det är det onekligen många som gör. Att visa sig ha svaga punkter, är ju inte direkt något som premieras. Å andra sidan är det många som identifierar sig med sin sjukdom, och det är inte bra.

    Peter: Tack för dina snälla ord!

    Pappor är bra att ha :).

    SvaraRadera
  4. Jag har bara en sak att säga Ulrika, efter att ha läst detta inlägg:

    - Rescpect! Och det en väldans massa!

    SvaraRadera
  5. Bejcon: Tack; det känns lite "läskigt" att lägga ut ett sånt här inlägg.

    SvaraRadera
  6. Min bästa vän och fd pojkvän Robert har stöttat mig sedan 2001. Det förtjänas att sägas om och om igen.

    Hur jag kunde undgå att nämna honom i bloggposten är helt obegripligt!

    SvaraRadera