Leta i den här bloggen

05 mars 2006

Reklam biter inte på mig

Jag anser mig stå utanför all reklampåverkan. Ja, på riktigt. Bara för att reklam-tv pumpar ut hur vit tvätten blir av tvättmedel xx, springer jag inte och köper just det. Inte heller tar min hjärna in de subtila budskap som trummas ut överallt. Och så fort jag ser en vandrande reklampelare på väg mot mig för att övertyga det dåliga samvetet om att jag borde gå med i den eller den organisationen, pinnar jag raskt över till andra sidan gatan.

Men för att det här inlägget ska få en knorr, måste jag ju förstås erkänna att jag har en akilleshäl: Face-butiken på Götgatan 31. Den tjej som arbetar där är en fenomenal försäljare, hon lyckas alltid få mig att förstå att läppglansen x absolut kräver rouge y.

- Åh, vad bra att du sa det. Jag vill ju inte se ut som en palett, säger jag och skrattar lite dumt. Och köper rougen. Ja, för jag vill ju inte se ut som en palett.

Men bortsett från tjejen i Face-butiken på Götgatan, så funkar inga reklamknep på mig.

Fan tro´t.

p.s. För att inga misförstånd ska uppstå vill jag bara påpeka att jag med jämna mellanrum betalar in frivilliga bidrag till organisationer. Dock inte när någon ska tvinga sig på mig på gatan.

8 kommentarer:

  1. Du har väl hört talas om subliminal påverkan. Reklam biter inte på dig. Jojo.

    SvaraRadera
  2. Åh du menar så... Nej. Inget biter på mig, sa jag ju.

    SvaraRadera
  3. Hahaha, jag älskar den där inställningen, vi tror oss alla äga den. Jag med. Vilket blir snopet när man börjar fundera på vad man t ex har i badrumsskåpet och varför just märke X är en sådan favorit.

    Sedan finns det bra och dålig marknadsföring. Det där är en rejäl dos beteendevetenskap hur man får människor att konsumera samtidigt som de tror att de själva väljer.

    Underligt nog tycks inte denna kunskap vara spridd i telecombranchen, eller de där som springer med bössor, och den typen av påträngande marknadsföring. Egentligen inte. För den bygger på den grundläggande kunskapen om att människor i regel är artiga.

    Så vad du äger, är en dos självbevarelsedrift kallad 'oartighet'.

    SvaraRadera
  4. "Så vad du äger, är en dos självbevarelsedrift kallad 'oartighet'. "

    Oj då, fast om de någongång hinner ifatt mig brukar jag artigt (!)avböja.

    " och den typen av påträngande marknadsföring"

    Tydligen är detta dock effektivt, Amnesty Press hävdar att de har höjt antal medlemmar med vad de kallar "face-to-face"

    SvaraRadera
  5. Åh, men man är artig när man lägger en slant i en bössa. Face-to-face är effektivt.

    Med artighet menar jag mer att man har svårt att säga nej, för man tror att man sårar någon. Men antagligen är det en dos av rädsla för att att framstå som 'ond' och 'osolidarisk'.

    Jag brukar mumla att jag redan ger fast på annat vis. En uppgift som är helt onödig att ge.

    SvaraRadera
  6. "Med artighet menar jag mer att man har svårt att säga nej"

    Ja, det borde jag ju ha förstått. Men det är just det jag ogillar med denna metod, folk ger inte för att de vill utan för att de känner sig tvingade/har dåligt samvete. Och framför allt när det gäller medlemskap i organisationer så borde ju det föregås av riktig informationshämtning, och inte dåligt samvete.

    SvaraRadera
  7. Inte på mig heller! När de frågade i nåt program om varför folk plötsligt dricker kaffe latte sa alla ungefär samma sak, de visste inte, men det var ju gott.

    Jag ville svara! Jag drack kaffe latte långt innan det var "uppfunnet" i Sverige. Halv kopp mjölk i mikron, på med neskaffe = kaffe latte. Jag fick alla på jobbet att börja med det. Sen kommer några jävla italienare...

    :-)))

    SvaraRadera
  8. Monica: Tänk vad pengar du hade kunnat tjäna om du hade sett potentialen :)

    SvaraRadera