Lunchekots bloggkrönika; en kritisk reflektion

Som många bloggare har påpekat så har Lunchekot börjat med en bloggkrönika varje lördag. Frågan är bara vad dagens krönikör Jörgen I Eriksson ville få sagt. Snarare än att få bloggandet att framstå som något vitalt och positivt, inleder han med att raljera över densamme:

Mottot verkar vara: Jag bloggar, alltså finns jag.

Och vidare:

Man kan säkert filosofera en hel del om varför så många vill göra sin gråa vardag offentlig – varför och för vem? – men det ska inte Ekots Bloggkrönika syssla med.

Har Jörgen I Eriksson fått denna bloggkrönika på halsen, och tvingas göra det bästa av situationen? Eller ser han bloggandet som ett presumtivt hot mot hans profession? Om det kan jag bara spekulera, men nog hade man kunnat förvänta sig mer av SR:s nya giv.

Förutom att ha ett exordium (inledning) som spred ett tvivelaktigt sken över bloggandts vara eller inte vara, var 2/3 av krönikan enbart citat från olika bloggar. Om tanken med detta var att låta bloggarna tala för sig själv, kan man väl bara tipsa om olika bloggar. Nej, låt i fortsättningen mig skriva SR:s bloggkrönikor, och jag lovar mer innehåll och färre stora citatblock.

[Uppdaterad] Då det händer att jag lyssnar på Ekots tidningskrönikor är jag väl medveten om formen, nämligen den sammanfattande karaktären av valda delar, ur valda tidningar. Mer sällan staplar man dock citat på varandra.