Lokko om bloggen som navelskåderi

Är bloggandet en studie i navelskåderi? Ja, i alla fall om man ska tro Andres Lokko: "den villkorslösa kärlek bloggarna känner för varandra."

Mest flagrant i hans krönika är att han slår ihop bloggarna till en enda stor och geggig klump, där den bästa och mest lästa bloggen tycks vara den som både är självutlämnande, och distanserad på samma gång: "Sanningen - det självutlämnande och nakna som skiljer Bloggen från Artikeln - finns ju endast mellan raderna." Det jag motsätter mig i Lokkos resonemang är att han tycks mena att en blogg per definition är en självutlämnande dagbok, där det viktiga är att förmedla det lilla i vardagen. Sant är ju att man förmedlar det egna tyckandet, men de bloggar som intresserar mig mest är inte dagböckerna (inte för att det är något fel med det, för att travestera Seinfeld). De bloggar som väcker mitt, och många andras, intresse ligger ofta inom sfären politik, samhälle och media, och vars skribenter för ett resonemang byggt på kunnande, snarare än tyckande.

Synen på bloggandet tycks vara två; dels de som likt Lokko menar att en blogg är detsamma som en dagbok på nätet. Och dels de som tror att bloggarna är redan etablerade mediemänniskor. Detta är lika synd att folk tror, som det är fel.