Ingemarsdotter

Tillitens fula ansikte

2011-10-02T16:43:00.000+02:00

Känslan av att sällan känna tillit, den tär.

Nej, det handlar inte om att släppa taget och våga lita fullt ut.

Det handlar om alla de gånger jag litade, och om alla de gånger tilliten visade sig vara en chimär.

Alla borden

2011-03-05T15:48:00.006+01:00

Jag borde:
vara
snäll
mot
mig
själv

Jag borde inte:
slå
på
mig
själv

Vad är det med alla borden i denna värld? Det är så mycket man borde. Jag förlorar mig i alla borden och stirrar rakt ut.

Jag borde skriva:
Jag är snäll mot mig själv
Jag slår inte på mig själv

Men då skulle jag ju ljuga och man bör inte fara med osanning.

Jag måste vända om. Igen.

2010-11-02T19:35:00.003+01:00

Ibland saknar jag samtalen, skratten och kramarna jag delade med dig. Jag saknar att älska med dig. Vetskapen om att vi delar så många tankar och visioner gör det ibland extra svårt.

Allt mer sällan kommer dessa tankar.

Jag tänker istället på någon annan. Jag tänker på någon annan med insikten att det är helt fel väg vi har svängt in på. Jag tänker att jag måste vända om. Måste vända om innan det kommer att göra för ont.

Äntligen i ett Flow

2010-10-23T15:59:00.005+02:00

I förmiddags när jag var på väg till Word Camp slog det mig - jag hamnade igår i ett tillstånd som jag har saknat under en längre period. Det kan närmast beskrivas som Flow.

Det är en fantastisk känsla som jag har saknat.

Min fredagskväll blev annorlunda än jag tänkt. Istället för att snabbt äta Sushi och sedan umgås blev jag kvar på samma Sushi-ställe i flera timmar och skrev. Jag lade visserligen märke till människorna omkring mig men jag stördes inte av dem. Jag skrev, tänkte och skrev. Helt fokuserad på det jag gjorde.

Detta, tänker jag, måste vara en bra utgångspunkt nu när jag är konsult inom kommunikation och sociala medier.

Great. I think we are in the same situation btw (even though i don´t have children). gärna på Mihaly Csikszentmihalyi för att höra hans Ted-föredrag om bland annat Flow och passioner.

Vad ordval säger om dina värderingar - fem år senare

2010-10-22T19:19:00.005+02:00

Vad ordval säger om dina värderingar döpte jag ett blogginlägg till för fem år sedan. Kvaliteten på det inlägget kan ifrågasättas, men det är inte det som är intressant. Det intressanta är att jag just nu återigen funderar över uttryckssätt, och hur man pratar med varandra. Har ord någon objektiv innebörd egentligen - eller måste man känna den person man pratar med för att över huvudtaget ha en ärlig chans att kunna ta till sig det som sägs? Eller är det ännu lättare att missförstå varandra just för att man tror att man faktiskt känner den andra personen?

Ett exempel: Om jag säger stol borde det ju betyda just stol, eller hur? Icke desto mindre har vi alla olika tolkningar som poppar upp i hjärnan. Någon tänker på morfars gamla insuttna skrivbordsstol, en annan på en stram designstol man gärna skulle vilja köpa på Svenskt Tenn, medan den tredje personen tänker på köksstolen som hon ristade ett kryss på när hon var liten (skulle kunna vara jag ;). Handlar det om mer abstrakta resonemang och diskussioner blir tolkningarna med största sannolikhet ännu mer spretiga och svåra att tyda.

Jag är med i en grupp på Facebook där vi idag diskuterade värdet av att leva minimalistiskt. Olika åsikter delades, stöttes och blöttes. Till synes var vi några som representerade konsumtionssamhället, och några ett asketiskt sätt att leva. Detta är emellertid inte sant. Jag tror att vi alla egentligen var ganska överens om att vi tycker om våra iPhones och Macar, men helst inte vill omge oss med ett materiellt överflöd. Läser man tråden är det dock lätt att tro att vi var på kollisionskurs med varandra, och det kanske vi faktiskt tyckte själva också.

Det är just därför det är lätt att hamna i dispyter då vi alla tycker att vi har tolkningsföreträde till just det vi själva säger. "Kom inte och skriv mig på näsan"

Jag har läst två bloggposter som tangerar detta område men ur en liten annan synvinkel. Hur medvetna är vi egentligen om orden vi sprider omkring oss är essensen i dessa (som jag tolkar (!) det). Ja, visst sprider vi energier omkring oss - det är jag övertygad om. Är vi glada och skrattar borde domino-effekten inte utebli; samma sak om vi är arga. Jag är en person som, på gott och ont, är väldigt känslig för hur min omgivning agerar och kommunicerar. De gånger jag hade arga människor omkring mig när jag var liten stelnade jag till, och mådde dåligt. Detta är dock en liten annan sak än att vara medveten om v i l k a ord vi säger, och därmed sprider.

Så - har orden vi kommunicerar någon avgörande betydelse för att bli förstådd och för att förstå andra? Framför allt när är vi alla tenderar att hela tiden utgå från oss själva och vad vi själva menar när vi lyssnar på andra. För sin egen del är det naturligtvis viktigt hur man agerar, tänker och var man lägger sin energi. Dock - att hela tiden tro att det man själv kommunicerar till andra har stor betydelse kanske gör att man inte vågar säga något till slut (för att hårdra det lite)?

Frågan jag ställer mig alltså är om det hjälper hur medvetna vi än är om det vi säger, när vi alla ändå har våra egna tolkningar på det vi hör och läser? Därmed inte sagt att vi inte ska bry oss om vad vi säger. "Dra åt helvete" är mycket mer negativt än "sköt om dig" - det kanske vi kan vara överens om.

Vem ska jag tro på?

2010-10-21T16:53:00.006+02:00

Under den senaste månaden har jag blivit knockad fler gånger än jag orkar räkna. Jag har ställt mig upp vid nio för att bara bli nedslagen igen. Tvärtemot vad a l l a har sagt har jag rusat rakt in i knytnäven.

Korkat? Ja, kanske. Men jag har ju trott på orden som har sagts omkring mig och skrivits till mig. Orden stod där men betydde uppenbarligen inget. Man kan även välja att säga att jag gjorde en feltolkning - men den versionen kommer inte att hålla i rätten. Jag frågar mig dock på vem vi ska tro om inte ens orden som står i privata mejl är att lita på?

Jag har inte tillit längre. Jag har nog aldrig hyst tillit. En terapeut sa en gång att det beror på en skadad mamma-dotter relation. Och så kanske det är. Kanske det kan förklara varför jag har en sådan separationsångest - den är så avgrundsdjup att jag vid separationstillfällena (oaktat typ av separation) inte tycker att det finns något värt att leva för. Jag har känt så ända sedan jag var barn.

I en konversation tidigare idag berättade jag att jag för några år sedan arbetade hårt på att stänga av/bygga upp en mur omkring mig för att slippa såras. Jag lärde mig faktiskt stänga av vissa tankar. När detta arbeta var nästan klart mötte jag en människa som tyckte att sådant var dumt, och långsamt började jag då riva min mur. Nu står jag här, oändligt sårad och önskar att jag inte hade varit så snabb att riva ner det jag under så lång tid lagt så mycket tid på att bygga.

Det kanske låter kallt och hårt att stänga av sig själv, men för mig var det nödvändigt. Jag orkade inte mer just då. Död och sjukdomar hade varit min följeslagare under så många år att det fick vara nog.

Nu önskar jag att muren fanns där så att jag slapp känna så mycket. Känslorna har mig just nu i ett järngrepp och allt jag vill är att kunna andas, skratta och njuta.

Ryck upp dig för fan!

2010-10-13T10:44:00.000+02:00

Idag påpekade en ytlig bekant i periferin för mig att "det faktiskt inte var något synd om mig" ity jag är ju vuxen nu. Eh, näe tänkte jag. Har jag sagt det? Det jag däremot sa var att jag har varit nere för räkning/under isen de senaste två veckorna. Den bekantas svar? Ja, ja men det är bara du som kan göra något åt din situation.

Vad svarar man på det?

- Näe jag tycker att du och du och du ska fixa mitt liv åt mig...

INTE

För att backa bandet och bli lite mer begriplig så har mitt liv helt slängts över ända i 180 km/h på bara två veckor. Det började med att jag sa upp mig från ett jobb (det var dags att gå vidare). Det var på onsdagen. Tisdagen därpå tog mitt förhållande slut i en krasch bom bang. Och dessutom brottas jag med en inkompetent jurist som påstår sig ta hand om min mammas dödsbo.

Jag sa upp mig med tanken att jag ska få igång mitt företag Ingemarsdotter Kommunikation - och det gäller naturligtvis fortfarande. Jag sa upp mig med den, som det skulle visa sig, chimära föreställningen att jag under en tid framåt skulle dela på bostadskostnader etcetera.

Så blev det alltså inte.

Jag hamnade istället i ett hål omgiven av sömnlösa nätter och obefintlig aptit. Och då tycker jag mig ha "rätt" att få vara lite svag när detta händer.

Nu är jag på väg upp igen (precis som jag har rest mig alla andra gånger det har behövts) och det känns naturligtvis väldigt bra.

Detta är ingen snyfthistoria. Det ä r inte synd om mig. Men jag fattar inte den oförstående inställning min bekanta uppvisade när jag bara sa som det var.

Min undran är var empatin har tagit vägen? Är världen så kall och hård att man förväntas borsta dammet från axlarna när livet är jobbigt? En sådan värld vill inte jag leva i.

Och det gör jag tack och lov inte.

Tack alla alla fina människor som har visat att världen inte är kall och hård. Tack för at ni finns där när det gör som mest ont och jag behöver det som mest.

Vi lever i ett samhälle där de professionella näverkens betydelse accelererar (och inget ont om det egentligen). Men var hamnar vi om vi står utan hyfsat stabila sociala nätverk när livet inte är så snällt mot oss? Det samhället vill inte jag leva i. Och de nätverken mina kära vänner är upp till er att bygga. Människor utan just empati och förmåga att se andra människor - förutom sig själva - kommer att i förlängningen att bli ensamma.

Sofia Mirjamsdotter bloggde förra året mycket bra om värme i de sociala digitala nätverken. Dessa kontakter har betytt mycket för mig under denna resa.

Jag är inte sinnessjuk. Bara sjuk.

2010-02-15T21:23:00.010+01:00

Jag är sjuk och det känns positivt.

Positivt därför att jag nu får förklaringar på varför jag har har känt mig deprimerad den sista tiden. Trött. Orkeslös. Initiativlös. Samt ett helt gäng fysiska symtom (men ingen tjänar på att jag räknar upp dessa; allra minst jag).

Positivt för att det nu bara kan bli bättre. Jag ser äntligen att jag kan bli Ulrika igen. På gott och på ont :-)

Jag har fel på min sköldkörtel. Punkt. Finito.

Jag avsäger mig vänligen men bestämt alla goda råd och tips. Jag har en läkare och tar vidare diskussion med honom.

Detta inlägg skriver jag enbart av egoistiska skäl. Jag vill få ner svart på vitt att jag inte är sinnessjuk. Jag är sjuk.

Jag har förgäves försökt hitta förklaringar till mitt mående i relationer, i händelser förra året, på arbetssituationen men någonstans känt att det faktiskt inte håller som förklaring till varför jag har känt mig deprimerad.

Kanske kan detta förklara en massa saker i mitt liv. Men mer om det en annan gång. Nu gråter jag (för att jag är så in i bomben trött varje dag att varje steg känns som en ansträngning) och ler (för att det finns ett ljus i tunneln)- samtidigt.

2009-10-05T22:46:00.005+02:00

"Gör det som du själv tycker är rätt och strunta i vad andra tycker. Det kommer att förvåna och kanske reta upp din omgivning. So what?"

Min pappas ord till en tonårig, osäker tjej ger mig fortfarande styrka.

Privat vs personligt på nätet.

2009-08-29T16:33:00.016+02:00

Vad är privat och vad är personligt att skriva om på nätet? Framför allt hur ska man förhålla sig till detta, vad är okej att kräkas ut om och vad bör man hålla inom hemmets fyra väggar? Det är inte en helt enkel fråga och några givna svar finns givetvis inte.

Det finns mycket att ta hänsyn till: sig själv, sin arbetsgivare, sina vänner, sina eventuella fiender, sin framtid (vad vill jag ska vara läsbart om mig om fem, tio, femtio år?), sina släktingar etcetera etcetera. Naturligtvis har det redan bloggats om det privata vs det personliga tidigare.

Jag har haft en, minst sagt, omtumlande sommar där vin har blandats med vatten i en salig röra.

Kulmen kom när det kvart i åtta en lördagsmorgon ringde på dörren och två poliser stod utanför:

- Vi söker Ulrika Ingemarsdotter

- Det är jag, gäller det min mamma?

- Vi kommer med ett tråkigt besked

- Det är mamma, hon är död? Eller hur, visst är det så, min mamma är död.

- Vi måste tyvärr meddela att din mamma hittades död i sin lägenhet igår och hennes man är anhållen misstänkt för mord alternativt dråp.

Nu snurrar det rejält i huvudet. Jag gråter inte, tänker bara på att jag måste ringa Pia. Jag måste ringa Pia. Måste ringa Pia nu. Nu måste jag ringa Pia.

- Får vi komma in

- Nej. Stå där, jag vill inte att ni kommer in. Men vad har hänt, har han slagit ihjäl henne. Berätta. Måste ringa Pia.

- Vem är Pia?

- Mammas syster. Det är mammas syster. Jag måste ringa Pia.

- Vi vill gärna prata med dig först. Du kan ringa henne sen.

- Robert, jag måste ringa Pia. Kan inte du prata med poliserna. Jag måste för helvete ringa Pia.

----------------------------------------------

- Mamma är död Pia. Vad ska jag göra?

----------------------------------------------

Är det här rätt att skriva om? Men det stod ju om det i tidningarna, och då måste det ju vara sant. Eller?

Sanningen om vad som hände finns inte. Ännu.

"Det slutgiltiga obduktionsprotokollet är inte klart, men för närvarande är xx avskriven från alla misstanker."

Kan någon bara berätta för mig hur det kommer sig att mamma hade blåmärken på kroppen?

I huvudet på Ulrika Ingemarsdotter

2009-07-18T18:58:00.006+02:00

Jag sitter just nu och dricker kaffe, surfar och lyssnar på musik på Youtube på min bärbara med oerhört dålig ljudkvalitet. Helst av allt skulle jag vilja skriva något intelligent och smart, men orden finns inte i tangentbordet just nu. Orden finns i huvudet men vill inte komma ut på rätt sätt när jag försöker fixera dem svart på vitt.

Har också försökt mig på att skriva ett mejl. Samma sak med det.

En del tror att de känner mig och säkerligen har de rätt - till en viss del. Kanske rent av till stor del i vissa fall. Men mina tankar är bara mina. Ingen känner mina djupaste sidor och mina mörkaste tankar. Det ska vi nog vara glada för.

Lyssnade på Cecilia Frode häromdagen som sa att hon är en känslomänniska "har jag förstått". "Jag är väldigt vilsen redan från början"

Jag har inga bra ord att kommentera det med just nu (se ovan) men bara det att jag citerar henne säger något om mig.

Så vad vill jag ha sagt? Jag vet inte, men behövde få ur mig det här på något sätt och någonstans. Så varför inte på min egen blogg.

Before I fall in love, I’m preparing to leave him

2009-07-09T14:03:00.007+02:00

Jag har under flera år (stor del av livet?) sett till att inte släppa någon inpå mig. Jag har inte velat utsätta mig för vad det kan innebära. Jag upplevs ofta, i alla fall till en början, som svåråtkomlig och lite kall. Detta gäller såväl i kärleks- som vänskapsrelationer.

Min historia säger mig att det inte är bra att släppa in människor. För i slutändan har man bara sig själv så varför släppa in någon? De jag har litat på har visat sig svika när det verkligen gäller. I gengäld har jag - detta måste i rättvisans namn sägas - funnit underbara människor som finns där.

Men det förtar inte känslan av att jag till syvende och sist bara har mig själv.

Ibland flödar jag dock lite för mycket, vilket innebär att många vänner omkring mig känner till min historia. På gott och på ont. Det gör mig mer sårbar. Gillar inte det.

Come on hold my hand,
I wanna contact the living.
Not sure I understand,
This role I’ve been given.

I sit and talk to god
And he just laughs at my plans,
My head speaks a language, I don’t understand.

I just wanna feel real love,
Feel the home that I live in.
’cause I got too much life,
Running through my veins, going to waste.

I don’t wanna die,
But I ain’t keen on living either.
Before I fall in love,
I’m preparing to leave her.
I scare myself to death,
That’s why I keep on running.
Before I’ve arrived, I can see myself coming.

And I need to feel, real love
And a love ever after.
There's a hole in my soul
You can see it in my face
It's a real big place

I cannot get enough.

Come and hold my hand,
I wanna contact the living,
Not sure I understand,
This role I’ve been given

Not sure I understand.
Not sure I understand.
Not sure I understand.
Not sure I understand.

(Robbie Williams)

Vad är vänskap?

2009-05-24T22:50:00.005+02:00

Ord kan borra djupt i människor. I mig.
Det är lätt att komma undan sårande ord genom att såraren använder retorik.
Härskartekniker?
Jag har kämpat länge för att komma någon vart, för att komma över trösklar och barriärer som bara jag vet om.
Jag har kämpat för mitt liv.

Ja, nu blir jag bombastisk.
Så får det vara just nu.
För så är känslorna som exploderar i mig just nu.

Ett samtal till en vän för att höra hur dagen har varit. Var tydligen fel.

Vägrar att balansera ord på guldvåg ändå gör jag det ibland. Trodde att jag kunde vara vara trygg med mina vänner. Jag är inte alltid det.
Synd

Om att älska

2009-05-17T18:49:00.001+02:00

Det finns inte många människor jag älskar.

Jag är inte alltid bra på att uttrycka i ord vad jag känner utan tror att det ska märkas ändå. Det gör det nog inte alltid.

De jag älskar får mig att känna; litar jag på; finns där oavsett vad; blir jag förbannad på; skrattar jag med; ringer jag till när det krisar; älskar jag med; kan såra mig djupt; finns inte i denna värld; finns långt bort; finns nära; älskar mig inte tillbaka; kan sänka mitt självförtroende; kan stärka mig; ser mig som jag är; har inte en aning om vem jag är

test

2009-05-05T15:32:00.001+02:00

testar Twinglyfunktion på Centerpartiet

Tankar

2009-05-03T01:48:00.005+02:00

Har precis avslutat ett långt Skypesamtal där jag egentligen inte sa så mycket utan mest lyssnade. Inte desto mindre gick min tankeverksamhet igång (ibland tror jag att jag tänker för mycket). Vi pratade en del om att vara dedicerad till något. Och i vanlig ordning känner jag mig som en dålig människa som inte har en konkret ambition att förändra världen. Jag hade tankar och idéer på det en gång i tiden. Men livet kom i vägen. Nu är mitt liv dock så pass stabilt att det inte finns några ursäkter.

Men det är inte hela sanningen. Under den livsresa jag har gjort finns det en sak som jag under några år ägnade i princip all vaken tid åt - det var att finnas för min pappa under hans sjukdomsperiod. Jag förändrade inte världen genom detta, men jag gjorde pappas tillvaro mycket bättre än den annars skulle ha varit. Det var ingen uppoffring, inget jag gjorde för att jag var tvungen - jag gjorde det av ren och skär kärlek.

-------------------------------------------------------------

Jag är just nu i Nice (bor högt över staden hos moster), för att försöka koppla av och bort. Det går sådär om jag ska vara ärlig.

Känner generellt en sån jävla press över att säga rätt saker, visa att jag duger och att vara påläst.

Jag hoppas och tror att folk kan vara sig själva runt mig.

Det här blir en spretig bloggpost utan någon egentlig kontext. Sammanhanget finns däremot inne i mig själv. Det är så det får vara just nu

Vad jag sa till Mats Carlbom, DN, om politiker som bloggar

2009-04-12T01:10:00.004+02:00

Dagens snackis bland bloggarna är onekligen DN:s undersökning av bloggande riksdagsledamöter. Tesen DN tycks driva är att utan kommentarer är det ingen idé för politikerna att fortsätta blogg. När jag pratade med Mats Carlbom på DN tidigare i veckan var det tydligt att vinkeln skulle komma att bli just så. Flera gånger frågade han mig huruvida jag verkligen tyckte att Centerpartiets ledamöter ska fortsätta blogga - när de ju faktiskt inte får några kommentarer. Behöver jag säga att jag tycker att de ska fortsätta blogga?

Från artikeln:

Av Centerpartiets 10 bloggare hade hälften noll kommentarer på sina inlägg i mars. Men de bör ändå inte lägga av, menar Ulrika Ingemarsdotter som är projektansvarig för sociala medier på Centerpartiet.

– De ska absolut fortsätta blogga. Däremot bör de lära sig hur man gör för att ta in kommentarer, för de är jätteviktiga, säger hon.

Som många redan bloggat om är det märkligt att räkna en bloggs intresse baserat på kommentarer. Två av de mest vällästa politiska bloggarna i Sverige torde vara Johan Norberg och Dick Erixon. Ingen av dessa tillåter kommentarer på sina bloggar, och med DN:s matematik är de därför ointressanta (nu tycker jag att en bloggare bör tillåta kommentarer, men det hör inte till saken just nu)

Jag funderar också på hur DN vet att KD har "betydligt färre besökare på sin hemsida än något annat riksdagsparti"? Mig veterligen har de inte tagit reda på hur många besökare Centerpartiet har, och det är något jag borde veta då jag är en av få personer som vet hur man kollar de siffrorna.

Christer Jonsson, Landstinsgråd för Centerpartiet, skriver klokt på sin blogg:

För min del är bloggandet ytterligareen möjlighet att kommunicera och nå ut. Jag når de bästa dagarna över 100 människor i dagsläget, det är långt fler än vad jag som landstingspolitiker någonsin har haft möjlighet att nå regelbundet tidigare.

I kölvattnet av DN-artikeln har även Ekot på SR skrivit om detta och den kloke riksdagsledamoten Stefan Tornberg (C) säger där:

– Jag ser ju på min egen blogg att de flesta som läser bloggen inte lämnar någon kommentar, så jag upplever att man når många. Och man får många kommentarer också i verkligheten utanför bloggen om vad som stått där, säger Stefan Tornberg.

Egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga. DN:s artikel är undermålig och dess syfte kan diskuteras, och görs i allra högsta grad just nu på bloggar och på exempelvis Twitter. Det är demokrati.

Roligt däremot är att DN i sin undersökning konstaterar att Centerpartiets talesperson i rättsfrågor, Johan Linander, är den ledamot som kan stoltsera med flest kommentarer. Det glädjer mig. Även om kommentarer är ett undermåligt mått för att bedöma en bloggs läsarkrets, eller grad av läsbarhet, är det de facto viktigt hur man hanterar kommentarer. Jag arbetar hårt på att få "mina" Centerpartister att förstå nyttan av dialog :).

(Uppdaterat: Förutom länkarna i texten ovan) läs gärna Eva Westerberg, och Sofia Mirjamsdotter. Även Svd har valt att följa upp DN:s artikel

Varför attraheras jag av sociala medier?

2009-04-11T22:45:00.005+02:00

Vad är det med sociala medier som får mig att gå igång? Jag fick frågan av Mattias Östmar häromdagen och jag började mumla något om dialog, och att alla nu har tillgång till kanaler för att sprida sina tankar och ord i. Men sedan tänkte jag efter på riktigt, och insåg att det som jag faktiskt mest går igång på är att de just är - sociala.

Jag har lärt känna människor som jag utan de nya kanalerna inte hade haft en susning om att de finns därute. En av dessa är Niclas Strandh som jag numera uppskattar mycket, även om det var ett skakigt första möte. Andra som har kommit i min väg är Brit Stakston, Billy McCormac, Björn Falkevik, Jerry Silfwer och nyss nämnda Mattias - med flera med flera.

En del känner jag mer, andra mindre. Det viktiga är dock att jag har förmånen att träffa intressanta och kunniga människor på ett helt annat sätt än tidigare. Det är numera så mycket lättare att söka sig till människor med samma intresseområden en själv. Man slipper gå tråkiga kvällskurser (okej det är min subjektiva åsikt) för att hamna i rätt kontext.

(Precis i detta ögonblick fick jag kommentaren "vilken datanörd du är". Jag ler och tänker att om det att vara social, också innebär att jag är datanörd så okej då).

Men det är just det: det är mötena i verkliga livet som gör de sociala medierna så spännande och intressanta. Ju fler jag lär känna på nätet ju större blir mitt fysiska sociala nätverk. Avstånden krymper och jag träffar sköna människor på köpet.

Long Tail vs politiken

2009-03-01T16:20:00.006+01:00

Dessa nischer är outforskad mark med produkter som det tidigare inte var lönsamt att erbjuda. Dessa typer av produkter har alltid funnits där men de har bara inte varit synliga eller enkla att hitta" [...] "Knapphet kräver hittar - om det bara finns ett visst antal platser på hyllorna eller i etern är det förstås klokt att fylla dem med det som säljer bäst. Och om det är allt som finns så är det också vad folk kommer att köpa [Chris Andersson, Long Tail]

Har precis läst inledningen till Chris Anderssons "Long Tail". Och min tankeverksamhet har redan kommit igång: hur kan man applicera hans tankar och slutsatser på politiken? Går det överhuvudtaget att göra?

Nu skulle jag med lätthet kunna googla allt som har skrivits om denna bästsäljare, och låta mig bli färgad av det. Istället ska jag försöka låta mina tankar flöda fritt under läsningen.

Alltså, mitt flöde:

Inom politiken väljer man ofta med omsorg ut några få frågor man vill marknadsföra och därmed uppmärksamma. Dessa ska helst nå ut med maximal effekt - i så få medier som möjligt, tycks devisen vara. Detta har varit möjligt när de flesta av oss förlitade oss på vad som stod i DN eller vad som sades i Rapport - helt enkelt det som filtrerades genom journalisterna. Den enskildes möjlighet att driva en egen agenda var begränsad. Detta är inget nytt - "alla har en megafon och kommer att utnyttja den". Fritt citerat från Niclas Strandh och Brit Stakston

Ett nyckelord här är filtrering. Politikerna var ju också till mångt och mycket tvungna att förlita sig på en inte alltid objektiv journalistik. Varför väljer man då att hänga sig kvar vid detta filter?

Eftersom jag är färgad av den verklighet jag dagligen lever i, utgår mitt resonemang i dagsläget från de sju riksdagspartierna. Och mina funderingar är således: hur kan det etablerade partisystemet tillgodose väljarnas intressen på bästa sätt?

Tillåt mig att tänka fritt: Genom att vikta personvalet tydligare skulle det ge politikerna större legitimitet att agera fritt i eget namn. Och de skulle därmed kunna bli mer nischade i sina frågor. Men nu är det inte så. Hur kan då partierna utnyttja sociala medier för att nå fler väljare i "smalare" frågor där folk känner att de vill engagera sig i?

Vi måste våga nå en mindre publik/färre personer per fråga - och inse värdet av att göra det. Om den enskilde individen får ett engagemang är det också mer troligt att han/hon blir engagerad. Och engagemang leder ofta till samtal med andra som i sin tur...

Jag tror att nyckelordet är just mod. Att våga prova något som inte har prövats tidigare i Sverige. En stor utmaning ligger i att få folk i den politiska sfären med på båten och att våga släppa kontrollen.

Frågan är naturligtvis mer komplex är så här. Och det är ett tankeflöde publicerat utan att göra anspråk på att vara mer än ett tankeflöde :).

En sådan dag

2009-02-26T11:51:00.003+01:00

Ibland säger kroppen stopp. Idag är en sådan dag. Och oj vad jag slår på mig själv för det. Den har sagt stopp så pass att jag till och med är hemma.

Dock vet jag att jag kommer att vara på fötter i morgon. Det inger mig en trygghet jag inte hade förut. En trygghet som kommer av att jag under många år har jobbat med mig själv. Och det känns fantastiskt bra.

+Centerpartiet +kärnkraft

2009-02-04T22:45:00.000+01:00

Vad vill Centerpartiet i energifrågan frågar sig många idag. Själv har jag varit långt från stormens öga. Dock vet jag att kommunikationsenheten (där jag arbetar) har haft - hrm - en del att göra.

Jag hade pressjouren fram till sjukhusbesök och annat relaterat, och kan konstatera att det mediala intresset har varit stort. Naturligtvis har det även bloggats mycket om Centerpartiets inställning i kärnkraftsfrågan.

I min vrå av världen har andra spörsmål avhandlats, och jag har haft fullt upp med det (se nedan).

Inte en dag som andra

2009-02-03T21:39:00.006+01:00

Många dagar ställs all planering på ända, man får improvisera och skjuta upp måsten. Oftast gör inte detta något och livet går vidare.

Vissa dagar när planeringen ställs på ända, undrar man hur man ska ta sig igenom dagen utan att gå sönder.

Idag har jag varit på Södersjukhuset för att besöka en nära släkting som har "ramlat" i duschen. Skador: fraktur och blödning i huvudet. Lägg till detta blåmärken på hela kroppen.

Vad är det som gör att kvinnor förnekar att de har blivit slagna? Det finns säkert massor med forskning och svar på detta men jag orkar inte söka sådana svar just nu.

Urkramad disktrasa känner jag mig som.

Min nära släkting och jag har haft mycket konflikter och vår relation är långt ifrån perfekt. Tvärtom faktiskt. Men att se henne som jag gjorde idag gör att mitt hjärta går sönder.

I morgon polisanmälan!

Ingo och Ingemar

2009-01-31T11:03:00.005+01:00

Avdelning B79 på Huddinge sjukhus, hösten 2002.

B79 utförde komplicerade demensutredningar. Att pappa vid den tidpunkten var sjuk var utom allt tvivel, men i vad visste vi inte.

Det var inte många steg jag och pappa hade tagit hunnit ta på B79 när han, som redan då hade tappat lite av det sociala spelets regler, säger till mig:

- Titta där är ju Ingemar Johansson

Och visst var det Ingo.

Mikrobloggandet

2009-01-25T23:50:00.002+01:00

Så har jag då uppdaterat till senaste bloggermall, ändrat lite på bloggens utseende, lagt till en sharebar och en friendfeed-widget. Att uppdatera länklistan får bli nästa projekt. Funderar dessutom på att lägga bloggen på adressen www.ingemarsdotter.com som jag för tillfället inte utnyttjar.

Har mycket tankar kring senaste tidens prat om mikrobloggar. Och precis som Niclas Strandh så tror jag inte att mikrobloggarna dödar de "vanliga" bloggarna. Läs hans utmärkta inlägg där Niclas bland annat skriver:

Det är det viktigaste - mikrobloggande handlar om konversation. Personer som Linda Skugge och Annika Lantz väljer att köra det som en envägskanal - vilket gör att de snart kommer att finna att ingen följer dem.

Och just den passagen är jag inte säker på att jag till hundra procent håller med om. Alltfler inom den politiska sfären finns nämligen numera på Twitter, såväl tjänstemän som politiker. Centerpartiets partisekreterare, Anders Flanking och Moderaternas dito, Per Schlingmann är två av dessa. Hur mycket kan vi då räkna med att de ska hinna konversera med sin följeslagare? Tyvärr tror jag, trots goda intentioner, att fullteckande agendor kommer att göra det omöjligt för vissa politiker att hinna med. Är detta då fel?

Jag tycker inte det. Vi kan inte räkna med att de ska hinna följa och följa upp alla flöden som finns. Däremot bör våra politiker tänka på vad de kommunicerar och hur de gör det på sina mikrobloggar. Även det att följa sina följeslagare borde varje politiker som bryr sig om sina väljarkontakter göra. Moderaterna gör inte detta, och för det har de fått mycket kritik.

Något rätt och enkelt svar finns nog inte (åtminstone inte i dagsläget) på hur politiker ska använda sig av mikrobloggar. I en post på Mashable.com skriver Ari Herzog under rubriken "How should president Obana use Twitter":

If nothing else, Obama could solicit the advice of his inaugural team who tweeted as @ObamaInaugural, pushing more information than press releases. When I pressed them for information, they did reply, albeit in private direct messages. I suppose a DM is better than nothing.

Då och nu

2009-01-24T16:25:00.014+01:00

Wow, känner mig som Bambi på hal is när jag skriver här efter ett långt uppehåll. Min Bloggersida ligger fortfarande på ett gammalt format, länklistan är inte uppdaterad och mycket har hänt sedan sist.

När jag började blogga juni 2005 höll jag på att slutföra studierna i svenska på Stockholms universitet, jag hade inte startat mitt företag (ingemarsdotter kommunikation) och jag var inte politiskt aktiv. Dessutom var jag fortfarande i chock efter min pappas bortgång hösten 2004.

Idag är jag projektledare för sociala medier på Centerpartiet, singel och har arbetat upp ett stort nätverk som jag är mycket glad över.

Förlusten av min pappa kommer alltid att smärta men han finns med mig hela tiden, vilket är en enorm trygghet och ger mig stöd varje dag.

Min personliga utveckling under de här åren är jag oerhört glad och stolt över. Att gå från ingenting, professionellt sett, till att vara där jag är idag har krävt en hel del ansträngningar.

Vändningen kom någonstans när jag bestämde mig för att bli aktiv medlem i Centerpartiet (strax efter valet -06). Det var då nätverkandet och marknadsföringen av mig själv började på allvar. Eftersom jag är en social person genererade det faktiskt inte några större problem.

Men som den väldigt självkritiska person jag är, tycker jag ju ändå att jag har kommit "igång" sent i livet. Livets hårda kanter har dock passerat mig alltför många gånger, och det har inte funnits utrymme för att komma igång tidigare. Detta kan göra mig väldigt förbannad emellanåt, men att gräva ner sig är ingen idé och tar alldeles för mycket energi. Kanske återkommer jag till anledningarna vid ett senare tillfälle.

Hur jag går vidare med mitt bloggande vet jag i dagsläget inte. Antagligen kommer jag att publicera texter med stort varierande innehåll till jag hittar en form jag blir nöjd med. Känns mycket spännande. Måste ju också skicka ett tack till Niclas Strandh som genom en Twitter-fråga igår fick mig sparka igång det här igen.

Stureplanscentern möter Tove Lifvendahl

2007-03-14T22:34:00.000+01:00

Konstaterar att det är ett gäng trevliga och engagerade liberaler som i O-baren på Sturehof har givit studiecirkeln ett modernt ansikte. Uppfriskande.

Tove Lifvendahl om när hon samtalade med oss den åttonde mars. Som vanligt ett trevligt möte med Stureplansgänget.

En sammanfattning från kvällen:

Är du svag?

Om kyrkan brottas med frågan om människan är ond eller god så brottas politikerna med
frågan om människan är stark eller svag. Motsättningen står mellan två små ord, men
konsekvenserna blir enorma. Kampen om människosynen skär genom hela samhället.
Tove Lifvendahl har en vision där människans styrka sätts i centrum.

Inför valet 2002 genomförde Tove en undersökning av skrifter från riksdagen om vilka grupper som ansågs svaga. Tanken kom från en mediabild hon ansåg sig se vilken handlade om en underskattning av individen. Analysen av undersökningen blev att i stort sätt alla utom vita heterosexuella män i storstäder som äger sin egen bostadsrätt var svaga. När hon sedan gick ut och frågade folket var det dock bara 10% som ansåg sig vara svaga och de ansåg det dessutom vara ett temporärt tillstånd. Hennes kollega en statslös assyrisk kvinna kände sig förolämpad av frågan; en missbrukare tyckte att den var enormt stark när denne var som djupas nere i drogerna men att styrkan riktades till negativa handlingar; den neurologiskt handikappade ville avslöja
myterna om deras grupps svagheter, men tjänade mer på en annan argumentation.

Tove anser att omhändertagandet bygger på välvilja, men en missriktad sådan. Konsekvenserna
av stödet gör att människor tjänar på att göra sig svagare än vad de är. Där av Toves vision, ett
samhälle som bygger på människans styrka. För att nå dit måste man passera en av liberalismens
svårigheter, att det inte finns ett mål utan kampen står kring människosynen.

För att närma oss Toves vision krävs ett förändrat perspektiv. Istället för att sänka ribban så alla kommer med måste vi höja ribban och pressa folk över den. Det handlar om att ställa krav på våra medmänniskor. I sin bok ”Skärp dig Svensson” pressenterar Tove och några kollegor många goda exempel på hur detta görs på ett humant och varmt sätt. För oss berättade Tove om Hervor. Hervor driver ett kooperativt äldreboende i norrland och i 10 år har hon skickats land och rike runt och agerat det goda exemplet för ett individanpassat och framgångsrikt boende. Hervor tycker det är både ansträngande och jobbigt att behöva ha den positionen när hennes modell bevisligen är mycket framgångsrik och säger ”jag orkar inte vara det goda exemplet längre. När ska individens behov bli norm?”

Stureplanscentern frågade sig om:

Var någonstans har man en stark människosyn? Istället för att jämföra sig med Belgiens bostadspolitik, USAs tillväxtpolitik och Canadas migrationspolitik kanske vi ska utgå från ”Var vill vi vara?”

Hur skapar vi en biståndspolitik som utgår från att stärka människor? Exempelvis SIDA måste bli bättre på att ta reda på behov istället för att komma med fantastiska modeller och även låta sitt arbete blir utvärderat med hjälp av extern expertis.

Varför finns inte civila samhället/frivillig sektorn i alliansens agenda? Traditionellt sätt äter gärna socialdemokraterna upp bra initiativ och inkorporera dem i stadsapparaten för att plocka godhetspoäng. Är det inte dags att bryta bidragsberoendet och fokusera på kvalité och kundnöjdhet så att det uppstår en sund konkurrens i denna sektor också.

Bloggen vilar på lagrarna, men inte Ulrika

2007-03-03T11:10:00.000+01:00

Om bloggen ska återupptas eller inte funderar jag alltjämt på. Helt klart i sådana fall är att det kommer att bli en än mer politisk vinkel på den.

I övrigt frilansar jag en del, bland annat på It-branschen (IDG), har lite andra ingångar på gång men inget klart.

Kan också avslöja att jag på måndag börjar en halvtidsanställning som ombudsman i Centerpartiet (Stockholmsavdelningen). Förutom det är jag ledamot i såväl innerstadens styrelse, som i Stureplanscentern.

Dessutom läser jag fortsättningskursen i Statsvetenskap.

Känns som det kan bli ett roligt och spännande år.

Gnällig - gnälligare - gnälligast

2006-09-20T10:18:00.000+02:00

Det har inte hunnit gå tre dygn sedan söndagens regeringsskifte, och redan gnälls och kveruleras det över Alliansens arbetssätt och uttalanden (till exempel Maud Olofssons önskan om lika många män som kvinnor).

Att Alliansens motståndare uttalar sig negativt kan jag köpa, även om jag generellt sett är trött på denna nations allt fler gnälliga människor.

Men inte sällan är det de som är uttalat liberala som stämmer in i klagovalsen och - gnäller. Det har gått knappa tre dygn!!!!!!!!!! Skärp er och visa lite tillförsikt.

P.s. Jag menar naturligtvis inte att man inte ska kunna ha åsikter, men på en del håll pratas det redan om besvikelse och frustration. Tre dygn!

Skönt!

2006-09-17T23:23:00.000+02:00

Nu är det väl ändå klart! (23:21)

Fjärilar

2006-09-17T22:35:00.000+02:00

i magen! (22:30)

Zappar frenetiskt mellan kanalerna, och hör i tv 8 Katrine Kielos säga (s)-väljarna i slutet av valrörelsen har "rättat in sig i ledet". Det är just därför det måste bli ett maktskifte; att ledas av människor som tycker att det per definition är bra att "rätta in sig i ledet" är - kvävande och stimulerar på intet sätt människor att göra sitt bästa. Fatta!

Det här känns bra - riktigt bra

2006-09-17T20:45:00.000+02:00

Har inte bloggat om valet; men jag har tänkt val, sovit val och läst val den senaste tiden. Och nu känns det -

Optimistiskt (20:40)

!

Småprat på en onsdag

2006-09-06T11:38:00.000+02:00

Annika Lantz intervjuar partiledarna. I skrivande stund Fredrik Reinfeldt. Blir lätt tramsigt med henne som intervjuare. Nåväl. Inte mycket bloggande här inte. Det betyder dock inte att jag har slutat bry mig - valet känns viktigare än någonsin, och tyvärr dyker det upp en skandal några dagar före valdagen. Timing är allt, och jag sällar mig till de konspirationsteorier där man ifrågasätter varför detta kommer fram just nu.

Något annat. Det är sannerligen inte lätt att frilansa när man: a) har alldeles för få kontakter. Jag jobbar på dessa. Inte helt enkelt när ens naturliga nätverk består av människor som inte är i närheten av mina intresseområden. b) har försökt sälja in en artikelidé till en tidning. Fått nej tack. Och idag ~~läser just den~~ ser en liknande artikel publicerad i samma tidning som för ett par månader sedan tackade nej.

Har en ny blogg på gång. Återkommer i ärendet.

Hack i häl

2006-08-03T15:27:00.000+02:00

Att det numera är gratis att passera stockholms tullar har stötts och blöts i media och bloggar. Dock vill jag bara passa på att uppmärksamma de ovetande om att försöket inte bara ska finansiera en utbyggd trafikinformation för bussresenärerna (man får hoppas att bussminuterna inte är lika opålitliga som tunnelbanans där en minut kan vara två minuter. Eller fyrtio sekunder.) ; det ska inte heller bara finansiera en biogasfärja till och från Hammarby sjöstad (hurra skriker de boende på Lilla Essingen) - utan trängselskatteförsöket ska även finansiera fler övervakingskameror!

Dessutom ska övervakningskamerorna bli fler till antalet. Övervakningen av spårområden i tunnelbanan ska bli bättre, lovar han ( stadsdirektör Bosse Sundling, min anm.) Vid vissa stationer som bara har en utgång ska man också sätta upp kameror vid entréerna. (DN)

Lovar? Detta implicerar att detta med kameror per definition är något bra. Enligt vem undrar jag.

Å andra sidan kanske vi ska vara glada så länge det bara är kameror som SL förföljer oss med; inom en snar framtid införs RFID-kortet "SL Access" som färdbevis.

Bloggar: en demokratisering av ordet?

2006-07-07T23:15:00.000+02:00

Titeln syftar på min artikel jag har skrivit i Retorikmagasinet. Sent omsider lägger jag nu ut en länk till denna - här. I artikeln refererar jag till den undersökning av bloggar Hans Kullin (Media Culpa) genomförde förra året, och ryktet säger att han har en pinfärsk dito på gång.

!

2006-06-26T11:00:00.000+02:00

Jag lever i världens fräschaste och präktigaste och gulligaste diktatur men dess duktighet är en gas och den kommer att ta död på mig. (Per Hagman, "Att komma hem ska vara en schlager")

DN och hybrisen

2006-06-22T22:58:00.000+02:00

DN söker ekonomireportrar. Via Ams hemsida kan man läsa en platsannons på arton rader. På endast två av dessa får läsaren veta varför hon eller han bör söka jobbet, resterande rader berättar om vilken förträfflig tidning DN är och varför inte vem som helst kan söka detta åtråvärda jobb:

Som du förstår är detta inga jobb för nybörjare. Men om du vill ha direktörslön, tjänstebil och en massa kreativa fringisar, skicka ingen ansökan. Låt kraven stå i proportion till vad du kan leverera och sätt ambition framför en glassig attityd.

Och för att inga missförstånd ska uppstå så är texten författad av ingen mindre än Jan Wifstrand (om det verkligen är han som har skrivet är sekundärt, det är ju känslan av honom DN vill åt).

Tydligen så är DN, enligt Wifstrands annons, "ett av landets mest trovärdiga företag" - enligt vilken undersökning då undrar jag.

Det du skriver betyder något för både makthavare och den stora, breda allmänheten.

Borde inte allmänheten stå före makthavarna?

Är det inte dags att DN med Wifstrand i spetsen reviderar synen på sig själv Den självgodhet de allt oftare uppvisar är ett skäl så gott som något för mig att avsluta en en prenumeration som jag har haft i sexton år.

Bloggar du så finns du

2006-06-22T11:00:00.000+02:00

Jag har haft bloggtorka. Anledningarna är flera, men känner att det börjar suga i bloggtarmen. Var, om inte på sin blogg, kan man marknadsföra sig? Jo jo, det finns nog fler sätt invänder de som inte förstår sig på bloggosfären (tänk vad jag tycker illa om det sistnämnda ordet). Hur som helst så tror jag att detta är ett forum som är bra på alla sätt och vis: såväl marknadsföringsmässigt som att hålla uppe det stilistiska, men även ett bra sätt att spy ut sina åsikter på.

För övrigt så är jag nu fil.kand i svenska. Och är dessutom innehavare av ett rosa litet id-liknande kort även kallat körkort.

Expressen och Aftonbladet berättar sanningen - två olika sanningar visar det sig dock

2006-05-29T16:08:00.000+02:00

Ett mord. En styvpappa. Och två grisiga tidningar som skriver såhär, apropå att de har valt att publicera den mördade kompisens berättelse:

Det är viktigt för henne att ge sin version så att de uppgifter som kommer ut verkligen stämmer och att det inte blir spekulationer och förväxlingar, säger mamman. (Expressen)

Familjen: Därför vill vi berätta –Vi har bestämt oss för att berätta så att det inte skulle spekuleras om det som har hänt. Vi vill att alla uppgifter ska vara rätt och att det inte ska ske förväxlingar med bilder och sådant. (Aftonbladet)

Det är här alltså här någonstans sanningen ska segra, men ändå lyckas de båda tidningarna med konststycket att, på sina ställen, publicera olikaartade faktauppgifter:

Han sa att jag skulle gå in i hans sovrum. Kom hit, skrek han argt. (Aftonbladet)

Sedan tar han tag om 13-åringens hals, och drar in henne i köket. Där tar han en kniv. Sedan drar han in henne i sitt sovrum. (Expressen)

I det förra citatet var mannen i sovrummet, medan han i det senare drar in flickan i det.

I nedanstående citat skiljer sig gärningsmannens tillvägagångssätt, och i Expressen version fick hon också knivstick i mage och rygg:

26-åringen våldtog Malin (fingerat namn, min anm) i sovrummet. Sedan höjde han kniven. - Jag minns att han satte sig upp i sängen, efteråt. Han höll kniven i handen, jag såg hans blick och han högg mig i halsen. Det gick så fort. Jag tror att jag vred på huvudet lite, så att det inte tog så djupt. När han högg mig gick kniven av. Han gick in i köket och hämtade en ny kniv, ännu vassare. (Aftonbladet)

I sovrummet våldtar han 13-åringen. [...] Efteråt ligger han med kniven mot hennes hals. - Han skär mig i halsen och då reser jag reser mig upp. Då sticker han mig i magen och ryggen. Knivbladet går av, men då hämtar 26-åringen en ny kniv. (Expressen)

Nedan står det att läsa hur flickan i den ena versionen låg kvar på sängen, och i den andra gömde sig i en garderob:

Jag låg kvar, vågade inte röra mig. Jag tänkte bara: Nu kommer jag att dö, nu ska jag dö. Sedan lade sig styvpappan bredvid Malin i sängen. Han verkade trött, tog hennes hand [...] (Aftonbladet)
När han gått ut ur sovrummet gömmer hon sig i en garderob.- Jag ser hur det blöder från magen och tänker "nu kommer jag att dö".Mannen förstår att hon gömt sig och beordrar henne att komma ut. Hon vågar inte fly. (Expressen)

Här har vi alltså två, delvis olika, versioner av hur en tragedi har gått till. Detta trots att de två tidningarna berättar "sanningen". Är det då så att Expressen och Aftonbladet har lagt till och dragit av när de har återberättat vad 13-åringen har sagt? Det vet jag naturligtvis inte, men mer troligt är att flickan har berättat två snarlika versioner för tidningarna. Snarlika för att det endast är två (2!) dagar sedan hon var med om det hittills värsta i sitt liv (hoppas jag). Snarlika för att hon inte har hunnit bearbeta och sortera det hon har varit med om (det behöver man knappast vara psykolog för att kunna räkna ut). Snarlika för att de hungriga kvällstidningarna förmodligen har pressat henne till att berätta "sanningen".

Dock undrar jag, precis som Merit Wager, hur flickans föräldrar kan tillåta henne att efter bara två dygn ge intervjuer? Det går inte alltid att bara skylla på media, individerna har också ett ansvar. Det hindrar dock inte att jag tycker att detta var ovanligt grisigt av Expressen och Aftonbladet.

Blomstertiden är här

2006-05-05T16:44:00.000+02:00

Snart är min c-uppsats i svenska, visserligen ett år försenad men ändock, klar. Det är på grund av den som mitt bloggande har gått på sparlåga.

Dessutom kom Retorikmagasinet ut idag, med en artikel som jag har skrivit om bloggar. Så fort jag har ordnat med en pdf-fil kommer jag att lägga ut den här.

Retorikintresserade bör dessutom inte missa Retorikportalen.se

Och solen skiner.

Ve den journalist som är gift med en moderat [uppdaterad]

2006-04-26T13:07:00.000+02:00

När Johan Croneman i dagens tv-krönika i DN sågar det nya Svt-programmet "Folkvald", med David Batra och Elin Ek, ställer han sig frågan (ej på nätet):

Förresten: Ingen på SVT som har problem med att David Batra gör politisk tv inför valet och att hans fru, Anna Kinberg Batra är moderat riksdagskandidat? Och förresten, igen: Varför står det inte i presentationen av Batra att han är anställd i det pr-bolag som hans fru driver? Glömde man det?

Efter Kent Asps debattartikel i gårdagens DN, där det står att: "Journalisterna placerar sig klart mer till vänster än vad allmänheten gör ", blir Cronemans försök till - ja vad? - ganska fånigt. Dessutom säger han mer eller mindre explicit att David Batra går i sin frus koppel, och antas därför inte kunna ha en egen åsikt.

Dessutom 2, genom att skriva " 'Grynet' och Batra kan dra folk...", fövandlar Johan Croneman, Elin Ek till just hennes alter ego "Grynet". Och eftersom det inte är en roll hon har i "Folkvald", är det obegripligt att Croneman använder det epitetet.

[Uppdaterat] Ett totalt hjärnsläpp gjorde att jag skrev Henrik Brors istället för Croneman. Insåg detta när jag gick in på Resumé.

Centern kräver Svt på ansvar för krossade fönster

2006-04-20T18:35:00.000+02:00

Om polisutredningarna visar på en koppling till "Osynliga partiet" borde SVT kräva tillbaka pengarna. Allt annat vore orimligt. Men hittills har SVT bara viftat bort problemet.

Jöran Hägglund uttalar sig i Resumé apropå att Centerpartiet kommer att polisanmäla de attentat centerns lokaler, runt om i Sverige, har varit utsatta för. Jag har tidigare skrivit om detta här.

Att Svt tycks anse det hela generande torde väl deras tystnad vara ett tecken på:

Resumé har under dagen förgäves försökt få SVT att kommentera varför de inte kommenterar sin inblandning i attentaten. Vi har sökt genrecheferna Johan Lindén och Eva Landahl, talat med informationsdirektör Helga Baagoe som hänvisar till informatören Johan Elmberg som hänvisar till projektledaren Hasse Karlsson som gjort sig oanträffbar.

Eller som Jöran Hägglund uttrycker det:

Det är allvarligt om ett public serviceföretag undviker debatt i frågor som har ett stort intresse och där de misstänks vara inblandade. De kräver annars att vi ska vara redo att kommentera närhelst de önskar.

Kameror på Medborgarplatsen inte långt borta

2006-04-18T15:52:00.000+02:00

Har man väl passerat den första gränsen, är det oftast mycket lättare att passare nästa. Och nästa. Många är de som tycker att jag överdriver, och oroar mig i onödan när jag uttrycker farhågor om övervakningssamhället. Tyvärr tycks inga argument bita på de som har bestämt sig för att övervakning är bra, och brottsbekämpande och drabbar ju bara de som har orent mjöl i den förbannade påsen. Punkt.

Den första gränsen vad gäller övervakning har för länge sedan passerats och därför lär det - tyvärr - inte vara många som bryr sig om att citypolisen "söker tillstånd för allmän kameraövervakning på Stureplan och Medborgarplatsen". Men jag tycker inte att det är okej att en kamera ska kunna filma mig när jag går på offentliga platser.

Jag tycker inte heller att det är okej - och det är ett understatement - att jag riskerar att hamna på bild hos Vägverket när jag passerar någon av Stockholms vägtullar. Detta skulle ju faktiskt inte kunna hända - det var ju baaaara registreringsskylen som skulle komma att fotograferas. Dessutom sparar Vägverket personuppgifter i 45 dagar, istället för tillåtna 25. Och vilka anställda som har tillgång till vilka uppgifter är inte heller så nogräknat eftersom alla som jobbar på en myndighet ju är sååå heedeerliiiiiiiga.

Jag undrar uppriktigt hur de som är för all slags övervakning resonerar; tror de (ni) verkligen inte att enskilda individer kan drabbas på olika sätt? Tror de (ni) verkligen att det bara är "tjuvisarna" som har att förlora på att integriteten alltmer inskränks?

Svt finansierar krossade fönster

2006-04-12T10:31:00.000+02:00

Såväl Dn som Svd rapporterar om ett våldsamt upplopp på Söder i Stockholm - utfört av Osynliga partiet. Inte bara attackerades Katarina närpolisstation; Osynliga partiet har även gått till angrepp mot centerpartiets lokaler runtom i landet.

Inte ett ord nämns om att Svt har varit med och finansierat Osynliga Partiet. Så här säger Petter, vinnaren i Toppkandidaterna, om vad han ska göra med pengarna

40% (av vinstsumman, min anm) till Syndikalistiska ungdomsförbundet för deras projekt "Osynliga partiet" där olika aktiviteter ska presenteras under en gemensam identitet för att visa att politisk aktivitet inte är något som måste ske inom ramarna för partipolitik.

Att de inte vill föra politik inom några som helst ramar är ju uppenbart. Att de tycker att det är coolt att krossa rutor, och förstöra för människor som har en annan åsikt än de själva är likaså det uppenbart. Vägen till makten går genom att härska och söndra, eller? Tystas de som tystas bör, och så vidare.

Hur, kära Svt, resonerade ni när ni valde att sponsra detta?

Undrens tid är inte...

2006-04-10T00:39:00.000+02:00

Två gånger den föregående veckan har jag blivit riktigt förvånad; ena gången var när jag såg på Raggadish och den andra när jag lyssnade på Godmorgon, världen! Båda programmen behandlar ju samhällsfrågor - om än på helt olika sätt, och ur olika vinklar.

Naturligtvis kunde inte heller dessa program låta bli att nämna det sommarens omdiskuterade världsmästerskap i fotboll. Och medan Raggadish visade en kavalkad av "omöjliga" mål under tidigare VM, så valde Godmorgon, världen! att låta oss lyssna på VM-låtar genom tiderna.

Inte ett enda sexbås nämndes.

Detta fick mig att bli riktigt - positivt - förvånad. Och i det här fallet säger det nog tyvärr mer om mediafokuseringen än om mig.

Den där Louise

2006-04-06T23:36:00.000+02:00

Louise Persson debatterade idag med Gudryn Schyman i P1, apropå en rapport hon har skrivit för Näringslivets Medieinstitut. Något säger mig att det här bara är början på Louise mediala karriär (ähum, om man nu bortser från bloggandet vill säga).

Sjuk

2006-04-02T20:39:00.000+02:00

Har inte postat på några dagar; och inget av intresse idag. Orsak? Förkyld med feber, och orkeslös. Host. Host.

Persson går från klarhet till klarhet

2006-03-30T17:05:00.000+02:00

Så här svarar bara någon som tycker att han står över alla andra, och som därför också idiotförklarar omgivningen. Vem? Göran Persson naturligtvis:

KU säger att du borde ha informerat dig bättre under annandag jul i medierna?
- Jag har förstått att de tycker det. Det visar väl kanske att det är svårt att sätta sig in i hur en arbetssituation för en statsminister ser ut. Nu var det vid det här tillfället inte en fullständig information, det är väl uppenbart. Men det är knappast statsministerns uppgift att ge sig ut på nätet och surfa efter information, säger Göran Persson.

Ulf Adelsohn ger Neo 7.5 poäng

2006-03-30T14:11:00.000+02:00

Sju och en halv poäng (av tio) gav Ulf Adelsohn, i en recension i Radio Stockholm, till Magasinet Neo . Tyvärr kom jag in i programmet när det var två minuter kvar, ity det var samtidigt Annika Lantz i P3, och därför kan jag inte ge er de argument Adelsohn motvierade sitt höga betyg med.

För övrigt kan jag varmt rekommendera att lyssna på Lantz i P3 under det att ni är ute och springer.

(Gamla) Enskede på Bloggkartan

2006-03-29T16:34:00.000+02:00

Jag har också placerat min blogg i Enskede på bloggkartan.se

Också för att det verkar vara en trend bland bloggarna att göra det (att placera sig på Bloggkartan alltså, inte att placera sig i Enskede). Oh, well. Och det är ju en bra trend, så varför inte.

Vad göra i Stockholm?; här är några tips

2006-03-29T14:58:00.000+02:00

Vill ni ha något att göra? Här är några tips på vad som händer i Stockholm de kommande veckorna:

29/3 19.00 Existenscafé: Lite skit får Gud tåla, på Kulturhuset. Debatt mellan bland andra Maria Carlshamre och Dilsa Demirbag-Sten
30/3 17.00 Valbar, utfrågning av Maud Olofsson på Elite Hotel. Ett samarbete mellan Företagarna och magasinet Att:ention
3/4 18.45 Studiopublik önskas till inspelning av På minuten. Med bland andra David Batra och Kajsa Ingemarsson
7/4 13.00-21.00 Trendgalan, där bland annat årets Trendagent röstas fram. Under dagen syns bland andra Anna Bråkenhielm, Panos Papalopoulos och Ayesha
8/4 13.00 Hanne Kjöller pratar på Akademibokhandeln (finns tyvärr ingen direktlänk) om sin bok " Operation: Nytt liv".

Ego-inlägg

2006-03-28T23:29:00.000+02:00

Har läst texterna. Helt klart kan hon (jag alltså, min anm) skriva. Balanserat, journalistiskt och med bra flyt i språket.

Friår för författande finansministerfru

2006-03-27T22:44:00.000+02:00

Genom att "följa alla regler" kan man tydligen svära sig fri från vilken moralisk tveksam situation som helst. Merit Wager skriver om Pär Nuders fru, journalist på Dagens Nyheter, som utnyttjar friåret för att skriva en bok.

Top Model-deltagare kräks ut i Expressen

2006-03-25T11:29:00.000+01:00

Expressen har upplåtit 5000 tecken på Fjärde sidan (debattsidan) till den före detta Top Model-deltagaren Emma Johansson, att förklara hur dumma redaktionen för nämnda program är, och att programmet minsann har vinklat henne fel. Hon blev bitchen, förklarar hon, som till exempel i onsdagens program när hon - oh my god - blev felsminkad och på grund av det ledsen, och då kom de och filmade henne ................................. Och så vidare. Och så vidare.

Hon avslutar debattartikeln med orden:

Ni trodde väl inte jag skulle glömma det ni alla väntat på? Angående uttalandet om att jag vill slå ner Gerry Deveaux, alltså. Jag ber om ursäkt Gerry. Jag vill inte slå ner dig. [...] Jag tycker varken att Gerry Deveaux eller upplägget i Top Model smakar särskilt bra.

Oh, Emma vilken tur att du sa det, så som jag har undrat. By the way, vem är Gerry Deveaux?

Till Expressen och Leo Lagercrantz : Är detta en bra debattartikel? Vad var syftet med den? Är den av allmänintresse? Hur motiverade ni en publicering?

Varför är den mer intressant än den debattartkel om övervakningssamhället jag tillsammas med bland annat Louise Persson (en av de mest vällästa bloggarna) har skrivit? Argumentet för att inte ta med den var att ni inte hade plats för den. Nu förstår jag varför.

Free your mind

2006-03-24T15:03:00.000+01:00

Operan.
Igår.
Carmen.

F
a
n
t
a
s
t
i
s
k
t

bra.

Stackars lilla flicka

2006-03-23T16:51:00.000+01:00

Hon har utsatts för spritförbud

Expressen om den uppenbart trasiga Jessica Lindgren.

Nationalencyklopedin om verbet utsätta:

(med prep. för) göra till föremål för påfrestande behandling

Bara en bricka

2006-03-22T19:18:00.000+01:00

Det finns ca. 875 personer med Frontallobsdemens i Storstockholm, detta antal bedöms i framtiden ligga relativt konstant. [...] Behovet av platser för frontallobsdementa gäller främst svårt sjuka patienter, för dessa finns inga lämpliga boenden i Storstockholm.

Läkare 1: Vad ska vi göra med Ingemar?
Läkare 2: Ja, vad ska vi göra?
Läkare 3: Fan, vad jobbigt alltså. Kan vi komma till ett beslut snart?
Läkare 1: Ja, här kan han ju inte vara.
Läkare 2: Vi kan ju förstås föreslå boende xx i Skåne för biståndshandläggaren, för det är ju ändå hon som har hand om fallet.
Läkare 1 : Ja, så gör vi. Bara vi blir av med honom. Det är förstås en bit till Skåne, men va fan dottern kan väl ta flyget som alla andra.
Läkare 3: Fan, vad jobbigt. Kan vi komma till ett beslut snart?

Våga vinn enligt Soki Choi

2006-03-22T18:39:00.000+01:00

Man är lite smådeprimerad här

Soki Choi på ett seminarium idag. Man är svensken i gemen, och här är i Sverige.

Ett annat bra Choi-citat:

Det är bra att vara utan livlina, risken är annars stor att man drar i den så fort det börjar storma.

Apropå att hon först sa upp sin fasta anställning, sen satsade allt på att starta företag.

Ulrika in på bara skinnet

2006-03-21T20:34:00.000+01:00

I det här inlägget tänker jag gå emot alla mina principer att använda denna blogg som en personlig slasktratt. Men det blir ett engånginlägg, och det blir med besked. Jag är nämligen så trött på att läsa såna här rubriker och artiklar. Jag är trött på att försöka mörka varför jag har kommit igång med min karriär så pass sent i livet som jag har; jag är trött på att känna mig i underläge när jag jämför mig med andra.

Obs! Och detta är viktigt - jag är inte bitter (har oerhörda problem med människor som tillåter sig att bli bittra); inte heller skyller jag på någon, men förklaringen till varför jag har kommit igång sent med karriären är denna:

När jag var sexton år blev jag svårt sjuk i anorexia; gymnasietiden gick som i ett töcken där kampen om att hitta på nya ursäkter för att inte äta lunch i skolan var viktigare än något prov i världen. Jag blev dock aldrig magrare än trettiosex kilo. Efter gymnasiet något bättre; läsåret i Aix-en-Provence gick dock ut på att leta upp Apotek (kunde ju inte gå på samma hela tiden), med våg som jag kunde väga mig på. I Sverige blev studierna i Statsvetenskap i princip bara påbörjade. Bulimi. I mitten av nittio-talet fick jag någon slags behandling på Anorexicenter i Varberg. Det var dock inte förrän januari 2002 som jag daterade mig själv frisk.

1997 träffade jag en kille som, skulle det visa sig, var alkoholist. Detta samtidigt som min mor utvecklade sitt alkoholberoende alltmer. Så med en pojkvän som kissade på sig i sina alkoholorgier, och en mamma som bara tyckte synd om sig själv och drack ännu mer skulle jag samtidigt klara av min sjukdom. Visserligen var det ingen som tvingade mig att fortsätta förhållandet, men anledningar fanns till att jag inte gjorde slut (han slog mig aldrig, vill jag poängtera).

Utan min pappa hade det aldrig gått.

Trots detta började jag plugga igen, och tog en hel del poäng. Dock inte tillräckligt för att jag skulle bli nöjd.

2000 kastade jag ut killen. Bröt ihop, och började jobba natt på City Mail. Och det ska jag säga, var intellektuellt tillbakabildande.

Naturligtvis har jag haft fler jobb än så, bland annat har jag jobbat på Akademibokhandeln (sammanlagt under nio års tid faktiskt). Det var helt okej, men inte perfekt. Jag har varit brevbärare, jobbat på dagis, på café... Alltid vetat att jag har kunnat mer än så.

När jag på allvar skulle ta tag i utbildning och karriär, insjuknade min pappa i frontallobsdemens. Började trots allt plugga igen, och tog parallellt med det hand om pappa (har inga syskon). Det var många turer fram och tillbaka till olika boenden, men aldrig att jag vek från honom; var hos honom i princip varje dag. Helt frivilligt, om någon undrar. Hade det behövts, hade jag utan tvekan skjutit upp studierna lite till.

Ödets ironi ville att jag skulle bli frisk när han blev sjuk. Egentligen tror jag inte att det var en slump; han behövde mig och jag bytte helt enkelt fokus. Aorexi/bulimi drabbar ofta starka människor, som lägger sin kraft och energi på att svälta sig.

Mamma? Numera nykter, sägs det. Har inte så mycket kontakt. Det senaste var när hon blev upprörd för att jag hälsade på en släkting med Downs Syndrom när denne fyllde femtio år. Upprörd för att jag hälsade på någon i pappas släkt, och inte henne: "Jag är ju ändå din mamma". Ja, kära mamma, varför vill jag inte träffa dig?

Och nu står jag här, har drygt 150 högskolepoäng och till sommaren en fil.kand. i svenska. Har dessutom gett mig sjutton på att jag ska få Ingemarsdotter Kommunikation att fungera. Inte så illa kanske. Men vansinnigt irriterande att jag varje gång någon frågar vad jag har gjort förut, behöva mumla: "Ja, jag har gjort lite av varje, och började inte plugga förrän sent i livet. Hö Hö".

Kanhända att jag får kalla fötter och raderar detta inlägg. Så här slaskig vill jag egentligen inte vara, men ibland får man bara nog. Och det fick jag idag. Men bitter? Inte för en sekund. Glad för det mesta? Absolut.

Timing is everything

2006-03-21T16:45:00.000+01:00

Vi har redan ett [...]-reportage redigerat och klart till nästa nummer så det känns inte som vi behöver mer av den varan just nu. Men tack för att du tänkte på oss, och välkommen att göra det igen.

Vikten av nätverk

2006-03-20T22:06:00.000+01:00

I dagar när Elitlistan, och det för dagen avslöjade hemliga kändisnätverket (ja, Aftonbladet uttrycker det så, och hur de definierar hemlig vet jag icke) är på mångas läppar riskerar begreppet att urholkas - det lär dock inte företeelsen som sådan att göra. Jag var på en lunch idag, där Robert Tinterov på Agent 25 presenterade Trendgalan 2006. Och mycket riktigt pekade han också på vikten av möten mellan olika branscher, och att folk, det till trots, stannar kvar i sina invanda kluster likväl i arbetslivet som i privatlivet. Det är ju genom möten man utvecklas brukar det heta, ett uttryck som låter som en kliché men som inte behöver vara osant för det.

Länkuppdatering

2006-03-19T23:10:00.000+01:00

Har uppdaterat min länklista! Men med stor sannolikhet har jag glömt att lägga till någon som jag hade tänkt att lägga till. Dessutom har jag tagit bort kaffenjutning då den inte har uppdaterats sen i december. Men jag har koll på den, nya postningar där och jag lägger till den snabbt som ögat igen.

Nya (under lite varierande kategorier):

Blogrelation (Marcus Mc Kinley)
Dibbuk (Anders Engström)
Federley (Fredrick Federley)
Femtioelfte bloggen (Joacim Persson)
Gunillocentrism (Gunilla Kinn)
Kjellberg Sweden (Fredric Kjellberg)
Knuff.se
Libertarian In Room 101 (Wille Faler)
Matlabbet (Lisa Förare Winbladh m.fl.)
Sandra (Sandra Gustafsson)
Stationsvakt (Johnny Söderberg)
Studiomannen (Peter Käck)

Citerad i bloggkrönikan (igen) - bra eller dåligt?

2006-03-19T11:34:00.000+01:00

Naturligtvis kan jag inte låta bli att påpeka att jag för andra gången har blivit citerad i P1:s bloggkrönika (detta inägg). Det är ju onekligen lite coolt att bli det. Eller?

Jag har precis skrivit klart en artikel för Retorikmagasinet (jo, det finns ett sådant), där jag bland annat tar upp journalisters förhållande till bloggarna - och vice versa. Media styr ju till mångt och mycket den offentliga dagordningen, men genom att skaffa en blogg vars innehåll inte bestäms av någon annan än blogginnehavaren, kanske vi får se en renässans av det offentliga rummet. Undersökningar visar dessutom att allt fler läsare söker sig till alternativa källor, en viss trötthet på traditionell media kan alltså skönjas.

Med detta i åtanke är det egentligen paradoxalt att slå sig för bröstet varje gång man blir citerad, i detta fall, i radio - genom att bli det har ju de autonoma bloggarna faktiskt genomgått en selektering av ett medium man genom att blogga utmanar.

Så, kommer jag att låta bli att påpeka att jag har blivit citerad när/om jag blir det igen? Förmodligen inte. Drivkraften att synas är nämligen större än önskan att föra ett uppror mot traditionell media.

Meddelande (?) på isen

2006-03-19T10:17:00.000+01:00

"This is it, this time I know it´s the real thing." Tralala. Jag erkänner, jag älskade att dansa till den låten när jag var ung - yngre!!! - och hoppades att senaste flirten var "the real thing". Det var han mycket sällan.

Men vad orden på isen, utanför Gamla Stan, betyder har jag ingen aning om.

Radio Stockholm har korat Melodifestivalvinnaren

2006-03-17T14:05:00.000+01:00

Radio Stockholm har precis avslutat en pre-melodifestivalsmsomröstning. Vinst för smstryckaren? Biljetter till den riktiga melodifestivalen så klart.

And the winner is:

Carola, med 38 procent av rösterna. Tvåa BWO med 22 procent, och trea Andreas med 12 procent av rösterna.

Röstar stockholmarna som resten av befolkningen i landet? Spännande fortsättning i Svt i morgon... (vilken jag för övrigt inte kommer att följa, jag sällar mig till de som tycker att melodifestivalen är ett spektakel)

SL ser dig. Och dig. Och dig. Och dig.

2006-03-15T19:24:00.000+01:00

För vår säkerhets skull ska SL installera cirka 2000 övervakningskameror i tunnelbanan och på pendeltågsstationer. En del av kamerorna som sätts upp i rulltrapporna kommer att användas för att identifiera resenärer i närbild.

Naturligtvis kommer polisen att kunna få tillgång till materialet.

Jag känner mig så trygg, så trygg. Tur att det i sådana här övervakningssystem inte finns några buggar, som gör att materialet kan kablas ut vid fel tillfälle till fel personer. Tur att alla som handhar systemen är så hederliga, att bildmaterialet inte kommer i orätta händer. Och tänk vilken tur just jag har, som har så rent mjöl i påsen att de gärna får sätta kameror under kläderna på mig om de vill.

Integritet? - Äsch.

Weird. Moi?

2006-03-15T18:29:00.000+01:00

Jag är verkligen konstig: Om jag tycker att jag har en riktigt bra artikel, eller liknande, på gång kan jag bli så nervös framför tangentbordet att jag måste upp och gå några varv. Så skriver jag några rader till, och går några varv till. Så där håller det på till jag kommer in i ett flow, och kan skriva x antal meningar utan avbrott.

Intolerans i Sverige - inget nytt

2006-03-15T08:09:00.000+01:00

Göran Persson är förvånad över att 41 procent av svenskarna har en helt eller delvis negativ syn på judar. Det är inte jag. Jag tror att det till mångt och mycket hänger ihop med en allmän främlingsfientlig trend i samhället (samma rapport visar att 24,1 procent av svenskarna tycker att det är för många muslimer i Sverige) vilken man inte kan undgå att uppfatta om man bara håller öronen öppna:

De tar våra jobb; Det vet man ju vilka som begår de flesta brotten; komma hit och leva på bidrag. Och inte sällan är utsagorna betydligt mer subtila, vilket egentligen är värre än de mer pathosinriktade utspelen.

Nej, jag förstår mig inte på denna förvånade uppsyn som inte bara Persson uppvisar. Jag vill påstå att svenskarna i gemen är väldigt otillåtande, följer man inte de osynliga reglerna som finns riskerar man dömande blickar. Låt gå för att reglerna kan variera med inkomst och socialgrupp - men de finns alltid där i en eller annan skepnad. Hur många har inte tittat konstigt på någon som klär sig ja... sådär konstigt. Usch.

Med detta i åtanke är det inte uppseendeväckande att undersökningen fick det utslag den fick, och istället för att förvåna sig är det dags att på allvar ta tag i detta accelererande problem.

Polisen ringde på dörren

2006-03-14T20:27:00.000+01:00

Ur DN.se:

Efter rånet flydde gärningsmännen i en röd Opel av äldre modell. Flera polispatruller sökte i området och efter femtio minuter hittades bilen på Stora Gungans väg i Enskede. Kvar i bilen fanns då både yxor och rånarluvor.

Bilen var parkerad på min gård! Följaktligen så ringde GEPD (Gamla Enskede police district) på dörren, och likt tant Asta tittade jag mycket noga i nyckelhålet innan jag öppnade för den unge (nåja) polisen (var har jag sett honom förut?) som undrade om jag hade sett något "konstigt". Nej, sa jag. Det har jag inte.

End of story.

Veckolöfte

2006-03-13T23:45:00.000+01:00

Har kommit på att det finns flera bloggar som jag regelbundet läser, men som inte finns med i min länklista. Jag lovar härmed att det ska vara åtgärdat senast utgången av denna vecka.

Min pappa...

2006-03-13T23:13:00.000+01:00

... som han såg ut 1967 (nej, jag var inte född då).

För den som undrar varför jag då och då skriver om demens, beror det helt enkelt på att den person som har betytt mest för mig - min pappa - drabbades av frontallobsdemens. Och därför kommer även i fortsättningen en del inlägg handla om detta.

God bless America

2006-03-12T21:01:00.000+01:00

Jag har lite fragmentariskt sett Toppkandidaterna på Svt, men har trots det med lätthet vetat att Petter är den av deltagarna som jag inte vill se som vinnare. Naturligtvis vann han, och jag ringde för första gången i mitt liv till den berömda telefonslussen för att avlägga min röst. På Hannes; inte på Petter.

Det är obegripligt hur en person som tycker att vandalism är okej bara syftet är gott (något han uttryckte i finalen) kan vinna. Syftet är att krossa kapitalet. En del av hans vinst ska gå till Syndikalistiska ungdomsförbundet. Det har pratats om att deltagaren Hannes hade en överlägsen attityd, med översittarfasoner - med emfas menar jag att Petter slog honom med hästlängder.

Dagens braiga citat

2006-03-12T16:17:00.000+01:00

Varför är det så att den som vinner på Lotto, den lyckönskar man? Men om någon startar ett företag och tjänar pengar på det, då möts han med skepsis.

Detta frågar sig Folke Anderson, centerpartist, i DN Söndag (ej på nätet). Och endast slumpen ville att jag skulle ha två Lotto-inlägg på en och samma dag...

81 Lottomiljoner till Enskede

2006-03-12T12:14:00.000+01:00

Det är inte jag.

Det är inte jag.

Det är inte jag.

Göran Persson säger det folk vill höra [uppdaterad]

2006-03-09T20:17:00.000+01:00

Språkförbistringen inom demens- och äldrevården är ett problem, vilket jag har skrivit om förut. Det gäller såväl svenskar som vårdas av icke-svensktalande, som icke-svensktalande som vårdas av svenskar.

Demens är en sjukdom där man förr eller senare drabbas av språkstörningar, varför det är viktigt med personal som behärskar den sjukes modersmål. Att en stor del av just personalen på demensboenden inte behärskar det svenska språket är därför ett stort problem, vilket det tycks blundas inför. Det politiskt inkorrekta i att säga detta gör att luften dallrar, och man - jag - måste förklara att det inte alls handlar om främlingsfientlighet, utan om en vanmakt som uppstår när jag ser hur många sjuka missförstås enbart för att man inte talar samma språk.

Politiskt korrekt var däremot Göran Persson när han besökte ett äldreboende i Rinkeby häromdagen:

I demensvården kommer behovet de närmaste åren att öka av personer som har både vård- och språkkompetens. De äldre invandrare som blir dementa tappar ofta svenskan och behöver därför personal som kan tala deras modersmål.
Detta är, ursäkta svenskan, rövslickeri för att vinna några röster. Självklart ska äldre invandrare ha tillgång till adekvat och kompetent vård. Men varför pratas det så sällan om att många äldre svenskar behöver personal som kan tala deras modersmål - och att de faktiskt inte har tillgång till det idag?

[Uppdaterad] På förekommen anledning (suck att jag måste påpeka detta) vill jag bara säga att jag - självklart- har mött underbar icke-svensk personal inom demensvården. Det handlar inte om personer eller nationalitet, det handlar om språk.

En del har fler än de behöver; andra har inga alls

2006-03-07T18:22:00.000+01:00

Genom ett evinnerligt klickande på kommentarssignaturer på olika bloggar - ett utbrott av tristess, där alla måsten ligger längst bort i det mentala hörnet - hamnade jag hos Tragika som skriver:

Ville mest påminna att det är tillåtet att kommentera...Och att jag kanske rent av skulle tycka det var trevligt med kommentarer, ibland. :)

Är detta månntro ett uttryck för: "får du inga kommentarer; så finns du inte"?

.eu-byråkrati

2006-03-06T00:04:00.000+01:00

Fråga: Vad är det här?

6. Det Följebrev som skickas av eller för den Sökande och de bifogade Dokumentbevisen måste uppfylla följande krav:

(i) Varje Ansökan måste få stöd av en (1) uppsättning Dokumentbevis. Det är inte tillåtet att kombinera olika uppsättningar Dokumentbevis för olika ansökningar i ett enda paket eller kuvert.
(ii) Pappersarken måste vara i formatet A4 (29,7 cm x 21 cm) eller letter (27,94 cm x 21,59 cm).
(iii) Dokument måste vara tryckta på matt vitt papper.
(iv) Sidorna måste vara numrerade, med början på sida 1, Följebrevet inte inräknat.
(v) Papret får endast ha ensidigt tryck.
(vi) Dokument måste, efter att de scannats, vara mänskligt läsbara.
(vii) Dokumentbevisen får inte retuscheras eller på annat sätt ändras.
(viii) Pappersark får inte vikas, häftas, limmas eller på något annat sätt fästas samman.

Den Sökande är ensamt ansvarig för att se till att dessa villkor uppfylls. Dokumentbevis som skickas till Behandlingsagenten av en tredje part i den Sökandes namn och på dennes vägnar anses ha skickats av den Sökande.

Svar: Byråkrati i samband med en .eu-registrering.

Reklam biter inte på mig

2006-03-05T23:57:00.000+01:00

Jag anser mig stå utanför all reklampåverkan. Ja, på riktigt. Bara för att reklam-tv pumpar ut hur vit tvätten blir av tvättmedel xx, springer jag inte och köper just det. Inte heller tar min hjärna in de subtila budskap som trummas ut överallt. Och så fort jag ser en vandrande reklampelare på väg mot mig för att övertyga det dåliga samvetet om att jag borde gå med i den eller den organisationen, pinnar jag raskt över till andra sidan gatan.

Men för att det här inlägget ska få en knorr, måste jag ju förstås erkänna att jag har en akilleshäl: Face-butiken på Götgatan 31. Den tjej som arbetar där är en fenomenal försäljare, hon lyckas alltid få mig att förstå att läppglansen x absolut kräver rouge y.

- Åh, vad bra att du sa det. Jag vill ju inte se ut som en palett, säger jag och skrattar lite dumt. Och köper rougen. Ja, för jag vill ju inte se ut som en palett.

Men bortsett från tjejen i Face-butiken på Götgatan, så funkar inga reklamknep på mig.

Fan tro´t.

p.s. För att inga misförstånd ska uppstå vill jag bara påpeka att jag med jämna mellanrum betalar in frivilliga bidrag till organisationer. Dock inte när någon ska tvinga sig på mig på gatan.

DN lika elitistiskt som Elitlistan?

2006-03-03T14:17:00.000+01:00

Först lyckas DN göra ett scoop av Elitlistan trots att andra har skrivit om den tidigare. På ledarplats skriver man kritiskt om listan inte mindre än tre gånger (nätversionen av DN noterar 23/2, 25/2 och 26/2), och naturligtvis har åtskilligt spaltutrymme givits på kultursidorna där man först publicerade "avslöjandet".

Idag ger Dn På Stan inte mindre än fem sidor åt Alexander Bard att vräka ur sig på. Dessutom pryder han Ettan till nämnda bilaga.

Bard får vräka sig hur mycket han vill för mig, men - vad vill DN?

För den som vill grotta ner sig ännu mer i ämnet så skriver Jan Söderqvist i dagens Svd, hur hans replik till Hanne Kjöller blev refuserad i DN.

Sanningen om journalisters partisympatier

2006-03-02T12:59:00.000+01:00

I kölvattnet av senaste tidens politiska smutskastning bland exempelvis bloggare, är det fortfarande en fråga som som är höljd i dunkel - hur ser jornalisternas partisympatier egentligen ut? Många anser sig veta svaret, därför ska det bli intressant att ta del av forskningsrapporten "Journalist 2006" som JMG i Göteborg i dagarna håller på och sammanställer. Jag pratade idag med professor Kent Asp som trodde att denna del av rapporten skulle kunna bli offentlig under mars månad.

"Journalist 2000" visar dock att 31 procent av journalisterna sympatiserade med vänsterpartiet, medan endast tio procent sympatiserade med moderaterna:

Dock menar forskningsrapporten att journalister, oavsett partisympati, oftast gör samma nyhetsbedömning. Dessutom är det mindre sällan en enskild journalist arbetar helt ensam, varför enskilda individers åsikter sällan tillåts slå igenom. Och till sist tycks yrkesetiken väga tyngre än önskan att föra fram partiåsikter.

Frottera sig med fågelbajs i sängen?

2006-03-01T18:49:00.000+01:00

Svenska folket är uppenbarligen oroliga för fågelinfluensan, via Neo blogg hittade jag nämligen till Expressens fråga-svar artikel i ämnet. Här ett exempel:

FRÅGA: När tvätten hänger ute och torkar händer det att fågelbajs hamnar på den. Hur ska man då hantera den? / Torbjörn

SVAR: Tvätta om, för ingen vill ha fågelbajs i sängen.

Känner mig lite elak - men det är roligt!

Håll i hunden, nu kommer Pr-konsulterna

2006-03-01T17:50:00.000+01:00

Inget är någonsin vad det synes vara. Därför dricker vi latte för att Svensk Mjölk tyckte att mjölkförsäljningen var för låg, inte för att det är gott. Låg försäljning gjorde också att Målaremästarna sponsrade Roomservice, och du målar om ditt hem för att du tror att det behövs.

Nu är det dags för en ny trend/Pr-kupp: Hundtrenden. Top Dog heter en ny serie i Tv3. Gissa om försäljningen av hundkläder kommer att skjuta i höjden, och alltfler kommer att köpa tidningen Vovve.

Dessutom; om två år kommer Faktum att uppmärksamma detta lurendrejeri.

Är ditt jobb tillräckligt ointressant?

2006-02-28T21:15:00.000+01:00

Röst i Ring P1 tycker att de som har ett intressant jobb, till exempel programledare i radio, har det väldigt förmånligt jämfört med de som har ett mer slitsamt arbete, som exempel gav han mentalvårdare . Försörjar man sig på det senare borde man få en kompensation i form av pengar för det.

Nu undrar jag - vem bestämmer vilket jobb som är intressant? Någon ska alltså sitta och bestämma vilka yrken som är lite sämre än andra.

Detta, menade mannen, skulle vara solidaritet.

Saklig argumentation - No No

2006-02-26T09:36:00.000+01:00

På motallians.se är de upprörda över MUFs hemsida, där man kan slå en animerad Baylan på fingrarna eftersom han är emot friskolorna. Visserligen lite barnsligt, men knappast upprörande. Signaturen Kerstin (envis liberal motståndare) går däremot igång:

MUF har ju annars en förfärlig historia. Förhånandet och förtalandet av Olof Palme inom MUF, på den tiden, var många grader smaklösare, ja rent vdrigt (sic!) och låg inte efter nazistisk propaganda.

Men att den av SSU heltidsanställde regionombudsmannen i Stockholms län Tobias Gerdås med bloggen Rättvis och balanserad (!), har haft en bild på Reinfeldt med texten: "Rösta på din pedofil", verkar inte bekymra vare sig Kerstin eller någon annan på motallians i nämnda tråd. Istället pekar man på vad andra ungdomsförbund har gjort - som om det skulle rättfärdiga såväl Gerdås som Sveavägen-Lindström.

Gerdås själv kommenterar tilltaget: "När jag skrev inlägget var jag irriterad". Låter inte helt olikt Mats Lindström som var "frustrerad" och därför förfalskade mejl.

Båda hävdar att orsaken till deras handlande var en osaklig mediagranskning. Mats Lindström säger:

Under min föräldraledighet upplevde jag en frustration eftersom jag tyckte att det bara var socialdemokraterna som granskades i media.

Tobias Gerdås uttrycker sig så här:

Vänstern granskas alltid hårdare än högern i media, när någon vänsterpartist eller socialdemokrat gör bort sig blir det krigsrubriker. När moderaterna gör detsamma uppmärksammas det inte alls.

Ponera att de har rätt; att media faktiskt är mer kritisk till vänstern - skulle det då rättfärdiga deras påhopp? Naturligtvis inte. Bland många missar i deras argumentation är personangrepp bara ett exempel.

Men när även Göran Persson felaktigt konstaterar att "internet är fullt med material som förtalar honom", är det kanske inte konstigt att den kulturen anammas av fler i "partiet".

Show me the money!

2006-02-24T18:30:00.000+01:00

Härmed utfärdas en varning: Detta inlägg kommer inte göra anspråk på att vara skrivet i ett trevligt sinnestillstånd. Tvärtom vill jag påstå att jag är förbannad.

Så här: En kompis till mig är skyldig cirka åttahundra kronor. I oktober 2004 skulle jag gå och titta på Jonas Gardell med nämnda tjejpolare. Jag la ut för biljetterna. Inga problem. Men det var när min pappa råkade gå och dö som det hela problematiserades. Showen råkade infalla på samma dag som pappas begravning. Vi kom överens om att hon skulle ta bådas våra biljetter för att ta med sig någon annan; min sambo överlämnade dessa 400-kronors dyrgripar och sa något i stil med - Pengarna kan ju du och Ulrika göra upp om senare. Absolut, sa hon.

Har jag sett skymten av dessa pengar? Nej.

Har jag påpekat faktumet flera gånger? Ja

Utan att gå som katten kring het gröt har jag alltså tvärtom konfronterat henne flera gånger. Utan resultat. En gång sa hon "på skoj" - Är du fattig eller?

Galen!!!

Och nu kommer vi till den delen av mitt sinnestillstånd där jag inte kommer att göra anspråk på att vara saklig (men ändå mena det jag säger) - naturligtvis sympatiserar hon med (s), och hennes kille likaså. Men drar de sig för att utnyttja folk eller situationer som gagnar deras sak? Så klart inte. Killen är tydligen inte så pigg på att umgås med hennes kompisar med ett undantag, och detta tror min kompis beror på att "de ju brukar bjuda på mat".

En annan s-sympatisör jobbar på ett av våra statliga verk, Naturvårdsverket, och tycker inte att hans kollegor ska lägga sig i om han går hem vid tre-tiden på dagen. Han gör minsann som han vill.

Och på s-kansliet på Sveavägen sitter Mats Lindström och tycker det är helt okej att förtala Reinfeldt för som han säger:

Under min föräldraledighet upplevde jag en frustration eftersom jag tyckte att det bara var socialdemokraterna som granskades i media.

Mönstret går igen och igen och igen: Så länge det gagnar den egna individen eller gruppen är det okej att ta till vilken metod som helst.

Ursula Berge, nyanserad socialdemokrat, säger i Di:

Demokratins problem i det här landet är att det finns alldeles för många som är extremt ekonomiskt och socialt beroende av socialdemokratins politik. Just därför att socialdemokratin är deras födkrok är det få socialdemokrater som vågar kritisera partiet.

Man vet vad man har, men inte vad man får. Dags att våga språnget för en gångs skull. Om ett regeringsskifte ger mig mina pengar tillbaka tvivlar jag dock på.

Kreati(v) lek

2006-02-24T01:27:00.000+01:00

Vänsterpartiet har lanserat en valsajt, där man kan roa sig med att göra affischer...

Anna Sjödin medietränad av Crazy Horse?

2006-02-23T14:42:00.000+01:00

Innan allt det här (Crazy Horse-fyllan, min anm) hände funderade jag faktiskt på att medieträna mig. Men nu tror jag inte att jag behöver det.

Säger (ej på nätet) Anna Sjödin till DiEgo. Eh, what? Skulle vara intressant att höra hur många rätt av tio hon skulle få av en medietränare.

Alexander Bard pekar med hela handen

2006-02-22T10:16:00.000+01:00

Slutna e-postlistor där en elit definierad av Alexander Bard får skriva av sig (skvallra och förtala) - det är den korta versionen av Mustafa Cans tvåsidiga reportage i DN

Upprörda röster lär inte saknas. Och javisst, jag kan också välja att bli indignerad och utbryta i moralpanik över hur en liten klick av mediasverige uppträder - men det tänker jag inte. Snarare blir reaktionen ett ryck på axlarna, och ett "jaha"! Har man någon gång varit på tillställningar där en majoritet är så kallade mediapersoner inser man snabbt hur liten den världen är i Sverige, och att det krävs en hel del armbågar för att som utomstående ta sig in - det är snarare det ogenomträngliga rummet som bör diskuteras framför slutna e-postlistor

Det innebär inte att jag nödvändigtvis tycker att den här mejlinglistan är sympatisk, och för den som trängtar efter förklaringar ser jag två: Dels en Alexander Bard som, åtminstone utåt sett och bara det jag kan bedöma, lyckas med det han företar sig; kanske skrattar han bakom ryggen på dessa personer som gör precis som han dikterar. Och dels ett Sverige som är alldeles för litet för att alla som vill ska få plats, varför de som är "inne" gör allt för att hålla sig kvar.

Den Bodströmska argumentationen

2006-02-18T21:07:00.000+01:00

Bodström försöker i dagens Svd att rentvå sina händer. Han börjar, precis som i Debatt för en dryg vecka sedan, med att berätta om den flicka som blev bortförd och våldtagen av en man. Med hjälp av mobiltelefonen kunde man spåra mannen, och genom DNA binda honom till brottet. Vilken anständig person kan tycka att detta är fel? På det sättet Bodström lägger upp det - ingen.

Och det är just denna falska dikotomi som Bodström bygger sin argumentation på; tycker du inte att det är bra med övervakning, är du inte heller för brottsbekämpning. Så här:

Om polisen ska kunna lösa och förhindra många av dessa brott måste de ha möjlighet till buggning, hemlig teleavlyssning och teleövervakning, lagring av teleuppgifter och DNA.

Ett annat, för Bodström, vanligt argument är att jämföra Sverige med andra länder och att därigenom hävda att Sverige egentligen ligger efter:

Med de förslag som vi nu lägger fram kommer vi på inget sätt att bli en kontrollstat av östtysk modell, som vissa påstår I stället hamnar vi på en lagstiftning i nivå med våra grannländer Finland, Danmark och Norge.

Det är som barnet som tjatar på sina föräldrar "men hon får ju" - men bara för att någon annan gör på ett visst sätt behöver det ju faktiskt inte betyda att det är rätt.

Och på frågan om inte insamlandet av information kan missbrukas svarar Bodström i sedvanlig ordning (denna gång i Debatt):

I så fall ska vi i konsekvensens namn förbjuda all avlyssning, och alla polisiära åtgärder därför att de kan ju alltid missbrukas i något enskilt fall.

Här undlåter han att svara på frågan, genom att komma med ett naivt motargument. På liknande sätt svarar han dessutom i Ekots lördagsintervju.

Gott folk, hur långt kommer Bodström att hinna innan någon stoppar hans aggressiva framfart?

Det brinner

2006-02-17T13:00:00.000+01:00

- Ett - ett - två. Vad har hänt?
- Det brinner

Tre stavelser kunde jag få ur mig. Inte mer.

Alla har vi våra svaga punkter. Bränder är min. I mitt flickrum stod det under flera år en packad väska under sängen. Om. Utifall att.

Branden jag larmade om i natt gav stora lågor, antagligen hade man satt eld på en moped eller liknande. Det såg värre ut än det var. Från mitt fönster var det svårt att veta vad som egentligen hade hänt. Men inga människor kom till skada. Inga hem utplånades.

Och tack vare kvinnan på 112 lyckades jag dessutom få fram ett budskap som var förståeligt.

Liberala Partiet och Enpartistaten

2006-02-16T20:37:00.000+01:00

Två lovvärda lanseringar som garanterat kommer att sticka i ögonen på många:

Liberala Partiet

och

Enpartistaten

Persbrandt, ett PR-geni?

2006-02-15T13:54:00.000+01:00

Kvinna om varför hon köar för Fröken Julie-biljetter i den till synes oändliga Dramatenkön:

- Jag vill först och främst se föreställningen för att den har fått fantastisk kritik, men Persbrandt och hans kärlekshistoria bidrar ju också, menade hon.

Hjälmtvångets vara eller inte

2006-02-14T14:25:00.000+01:00

Hade tänkt blogg om cykelhjälmar. Upptäckte att PJ Anders Linder dels hann skriva om ämnet före mig, och dels har samma åsikt som mig i den frågan. Kontentan? Jag slipper skriva om det. Läs här.

Mobiltelefonen ser dig!

2006-02-13T16:32:00.000+01:00

Till dig som har en mobiltelefon: Passa den noga! Annars kan det hända att någon tjuvlånar den, registrerar den på en webbsida och kan därefter i lugn och ro följa dina förehavanden. En journalist på The Guardian har gjort just detta:

There is no trace of what I'm doing on her phone. I can't quite believe my eyes: I knew that the police could do this, and telecommunications companies, but not any old random person with five minutes access to someone else's phone.

Via Media Culpa

I övervakningssamhället tar ingen ansvar

2006-02-13T09:01:00.000+01:00

Två flickor antastades på tunnelbanan natten till söndagen. Vid en station lyckades den ena av dessa unga flickor, ta sig ur vagnen och kontakta föraren som gjorde ett "rådigt ingripande".

Vittnen finns. Ingen ingrep.

Övervakningskameran ska nu överlämnas till polisen.

Inte heller den stoppade stoppade de sexuella övergreppen.

Längtar tillbaka

2006-02-12T23:00:00.000+01:00

Taget på en av mina joggingturer i Central Park.
Svettigt, trångt och häftigt.

Åska och ösregn på Manhattan.
Sommarregn som piskar mot ansiktet - finns inget bättre.

Spökskriverier ett fall för JK?

2006-02-12T18:08:00.000+01:00

Hej hej, jag heter Alexandra Pascalidou och vill anmäla att jag blivit utsatt för grovt förtal i medier och undrar vem jag kan vända mig till. Jag har redan anmält fallet till PO men där fick jag ett mycket märkligt svar.

Alexandra Pascalidou har skickat ett brev till Justitiekanslern (via Dagens Media)

För övrigt kan jag konstatera att hon inte längre finns bland kolumnisterna i Metro. Ett resultat av spökskriverierna?

Även SR underminerar yttrandefriheten genom Ring P1 [uppdaterad]

2006-02-10T16:47:00.000+01:00

Rubriken syftar på Johan Norbergs utmärkta inlägg i debatten om yttrandefriheten.

Täppas Fogelberg, expressiv programledare på Sveriges Radio : "den reklamfria och oberoende radion med uppgift att göra kvalitativa program av alla slag för hela Sveriges befolkning", hamnade under dagens Ring P1 sändning i argumentation - om Sverigedemokraternas nedstängda hemsida - med en Leif Gustavsson, en av de många som ringer in till programmet för att vädra sina åsikter. Det skulle han inte ha gjort, för tydligen har han haft ett visst samröre med Sverigedemokraterna (exakt hur stort framkom aldrig, eventuellt är det så att han kanske har röstat på de vid något enstaka tillfälle).

I ett medium som inte ens får säga Saab utan att samtidigt nämna att det minsann finns både Volvo och Opel, har tydligen programledaren Fogelberg all rätt att vara oförskämd och kalla den inringande för IQ fiskmås. Vidare lägger han följande ord i munnen på svenskarna när Leif Gustavsson tycker att "yttrandefriheten ska gälla för alla skattebetalare":

Förstår du inte den vanmakt som svenskar boende i mellanöstern känner när en liten grupp plattskallar i Sverige leker Gud.

Han fortsätter:

Om sverigedemokraternas yttrandefrihet är så viktig att den skulle drabba svenskar och svenska intressen då är ju Sverigedemokraterna inte längre anhängare av Sverige och svenska intressen.

Och tydligen ska yttrandefriheten inte gälla alla:

De (sverigedemokraterna, min anm) är ju en liten minoritetsgrupp.

Det Täppas Fogelberg gör i denna "oberoende" kanal är anmärkningsvärt; han inte bara smädar den som ringer in, han gör sig själv till talesperson för sveriges befolkning och dessutom säger han explicit att yttrandefriheten inte ska gälla alla. Man behöver inte sympatisera med tvivelaktiga organisationer för att tycka att Täppas Fogelberg har fel.

[Uppdaterad] På förekommen anledning vill jag bara framhäva att jag naturligtvis inte sympatiserar med SD, men att tysta ner dem är inte rätt väg att gå. Dessutom har de ju fått långt mer uppmärksamhet och buzz på detta sätt än de annars skulle ha fått.

Arbetssökande shoppar för 5 000

2006-02-10T00:22:00.000+01:00

Aftonbladet frågar Lotta 23 år, och arbetssökande hur mycket pengar hon lägger på kläder? Och får svaret mellan 5000 och 6000 kronor i månaden.

Jag ska erkänna att jag reagerade negativt när jag läste det på Aftonbladets hemsida. Negativt i kontexten provocerande; och typiskt för bidragssverige.

På samma sätt tycks såväl Johan Norberg som Wille Faler reagerat.

Men sen tänkte jag om. Jag vet ju faktiskt inte någonting om Lotta 23 år, kanske har hon jobbat jättemycket tidigare och kunnat lägga undan pengar; kanske bor hon hemma och blir försörjd av sina föräldrar. Om detta kan jag bara spekulera, men i sådana fall har hon ju faktiskt all rätt i världen att spendera hur mycket som helst på det hon vill.

Men - och det är ett viktigt men - detta innebär inte att jag tycker att vi har ett tillfredsställande bidragsberoende i Sverige. Jag är rädd för att (s) kommer att vinna höstens val enbart på den rädsla de ingjuter i folk, då de förklarar att Alliansen kommer att dra undan skyddsnätet för de svaga i samhället.

Skrämmande är det att höra hur folk runt omkring mig tar detta med bidrag för givet. Det senaste jag hörde var någon som fick rådet att helt rå om sig själv under det första halvåret barnet skulle lämnas på dagis. "Han kommer ändå att vara så sjuk den första tiden, så du kan lika gärna sjukskriva dig". Jättebra idé tyckte den som fick rådet. ~~Man~~ (se Merit Wagers utmärkta inlägg om "man"-sjukan) Jag blir mörkrädd.

Utbrott

2006-02-09T23:14:00.000+01:00

Oops

Bling Bling

Puss darling

- Men guud vilka snygga skor, de måste ha kostat en förmögenhet
- Nä. Rea. Du vet den där lilla affären som ligger bakom butiken som har de snygga väskorna där de har en sååå snygg kille som jobbar. I alla fall, om du fortsätter rakt fram hittarú affären där jag har köpt de här skorna. Du ba måste gå dit.

- Asså jag mår så jävla dåligt för Peter är så söt, och Petter är smart och Petrus bara ljuger. Jag vet inte hur jag ska göra. Fan, allt är så jobbigt just nu.
- Stackare. Du har det verkligen jobbigt.

UTBROTT

Kniverbjudande utanför macken

2006-02-09T20:31:00.000+01:00

Om du får för dig att borsta bort lite snö på bilen vid en bensinmack, bli inte förvånad en bil sakta kör upp jämsmed din och frågar om du vill köpa knivar. Hände sambon idag. Behöver jag säga att vi inte har fler knivar nu än vi hade igår.