Leta i den här bloggen

13 mars 2006

Min pappa...

... som han såg ut 1967 (nej, jag var inte född då).



För den som undrar varför jag då och då skriver om demens, beror det helt enkelt på att den person som har betytt mest för mig - min pappa - drabbades av frontallobsdemens. Och därför kommer även i fortsättningen en del inlägg handla om detta.

4 kommentarer:

  1. 1967 fyllde jag 1 år.

    Demens kan drabba vem som helst och ibland väldigt långt ner i åldrarna. Jag tänker på dig - samtidigt som jag naturligtvis tänker på min egen far.

    Fast 1967 hade han en PV och inte en Amazon. Men han fiskar fortfarande gädda!

    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  2. 1967 fyllde jag 1 år.

    40 i år alltså...

    Demens kan drabba vem som helst och ibland väldigt långt ner i åldrarna.

    Jo, min pappa fick sin diagnos när han var 61, men att något var fel hade jag märkt flera år innan det. Och nu sitter han i sin himmel och tittar på mig. Fast jag tycker att han kunde spöka för mig ibland; lite dåligt faktiskt.

    Glöm inte att följa med din pappa på någon fisketur ibland!

    SvaraRadera
  3. Va sjutton, nu gjorde jag samma sak igen. Det skulle ju bli kursivt och inte fetstil...

    Trevlig Helg!

    SvaraRadera
  4. Min far är min vän, kompis, polare och kamrat. Typ.

    Vi umgås rätt ofta. Och jajamensan, vi fiskar också!

    SvaraRadera