Leta i den här bloggen

18 september 2005

Solidaritet - inte i dagens (s)verige

Vid en diskussion häromdagen fick jag frågan om jag inte var för solidaritet? Eftersom jag förstod var den frågande ville komma med denna fråga, försökte jag komma undan detta hyllningstal till (s). Detta gick emellertid inte, utan min kombattant ville med alla medel försöka få mig att förstå att en röst på (s) var en röst för solidariteten i samhället. Hon vevade på om att de rika borde ge till de fattiga, och att alla inte har samma chanser. Och att egen-företagare som har villa och flera bilar minsann har det så bra att de gott kan dela med sig.

Lite tamt försökte jag påpeka vilka både personliga, och ekonomiska risker en egenföretagare kanske tar för att uppnå det hon/han vill. Och hur många arbetstimmar som ligger bakom den där villan. För att inte tala om de stora studielån som ofta behövs tas för att kunna få ett arbete inom det område man vill. Behöver jag säga att jag talade för döva öron.

Detta fick mig att fundera på varför många, faktiskt inte sällan 40-talister, reagerar med en sån aggressivitet när man säger att man inte röstar på (s). På en gång blir man värderad som illojal (mot vem? ), egoistisk och osympatisk - bara för att nämna några epitet man får sig tilldelat. Fortfarande lever föreställningen om att socialdemokraterna värnar den lilla människan, och inte lämnar någon i sticket. Kanske är det som Louise P, i bloggen frihetspropaganda, säger i ett inlägg om "platt skatt eller inte":

En av huvudpoängerna Nordling har är att motståndet (i Sverige) framför allt är ideologiskt, inte sakligt.

Tyvärr tror jag att det ligger mycket i det, hur ska man annars förklara följande som är taget ur verkligheten: Det är inte mina socialdemokrater vi ser idag, men jag gillar det de står för (underförstått frihet, jämlikhet och solidaritet). Man vet alltså vad man har, men inte vad man får - detta tänkande har nog bidragit till stagnation både en och två gånger.

Diskussionen jag har refererat till avslutades med att min meningsmotståndare uttryckte irritation över de icke-svenskar, som hon tyckte fick för stor del av bidragskakan. Så mycket var alltså den solidariteten värd.

P.S. Missa inte dagens Svd där P J Anders Linder skriver om statsskatten, och hur den drabbar allt fler. D.S.

6 kommentarer:

  1. Jag vet precis hur du tänker. Följande citat tycker jag är så oerhört träffande. Det kommer från Socialdemokraten Christina Meltin Westerlunds blogg och är skrivet med anledning av att det "härjar borgerliga sk debattörer på våra hemsidor på s-info".

    Jag blir så gruvligt förb..d, när jag läser deras påhopp, att jag ibland har stor lust att ge dem en ”käftsmäll”, som yngsta barnbarnet säger. Jag anser att moder Svea närt en orm vid sin barm...fel! flera ormar.. när hon såg till att dessa smutskastande individer fått sina utbildningar och sina sociala förmåner betalda bl a via skatt, som många gånger de svagaste i samhället betalat in.

    Trots det klagar de på skatten och på det mesta, men främst det som våra socialdemokratiska regeringar lyckats genomföra genom åren.


    Jag saknar ord. Läs hela inlägget här.

    SvaraRadera
  2. Ja, och det var ju också ett välformulerat inlägg med en saklig argumentation (observera ironin).

    SvaraRadera
  3. Ja, det är skillnad på solidaritet. Något fint man kan gå i 1maj-tåg med, något att påtvinga människor vid risk att de inte känner solidaritet med 'rätt' objekt.

    Osv.

    Håller helt med dig, och undrar precis som du.

    SvaraRadera
  4. Den som på en och samma gång säger sig sträva efter jämlikhet och frihet, är antingen ett dumhuvud eller en bedragare -- Goethe.

    "Solidaritet" är i sin tur bara en synonym för lydnad.

    Fyrtiotalisterna är en förlorad generation. När de var barn och unga på 50- och 60-talen växte de upp med en tidsanda som bestod i en troskyldig tro på att allting bara skulle bli bättre och bättre dag för dag. På femtiotalet hade man de mest fantastiska framtidsvisioner om rymdturism (även för icke-miljardärer), att kärnkraft skulle bli så billig att det inte ens skulle löna sig att ta betalt för den. Lunchen skulle bli ett piller. Sextiotalet var en enda lång jättefest. När 40-talisterna konfronteras med ekonomisk stagnation eller alla slags motgångar blir de frustrerade -- därför att de är bortskämda.

    De som är födda senare har snarare växt upp med en pessimistisk förväntan: allt blir sämre dag för dag och när som helst går allt åt helvete ordentligt. Ständigt överhängande hot om kärnvapenkrig; bensinransonering och Teckomatorp präglade 60-talisternas barndom och därför blir de inte frustrerade av bakslag -- det är bara just vad de förväntar sig skall hända.

    De som är äldre än 40-talsterna och minns tiden före och under kriget, vet hur jävligt livet kan vara. De har snarare vandrat runt med en känsla av förvåning över att det inte är så eländigt som det borde vara.

    Men salig farfar lär ha sagt en gång att det var bättre på 30-talet. Då kunde han försörja en familj med tio barn på en enda inkomst -- "nu kan de knappt försörja en familj med två barn på två inkomster".

    SvaraRadera
  5. Louise: Ja, och jag undrar var deras raseri kommer från, för ofta är det precis just så de reagerar.

    Joacim: trots att jag själv tillskrivit 40-talisterna som grupp ett epitet (eller har jag verkligen det?), hoppas, tror och vet jag att det inte går att göra de till ett kollektiv.

    Däremot tror jag att en viss kategori s-röstande 40-talister, har bidragssystemen som norm för välfärdssamhället.

    SvaraRadera
  6. Politik är väl ideologi. Finns det någon "objektiv" saklig politik och vad skulle den isåfall bestå i?

    Jag är sosse men har tyvärr inte en så idealistisk syn som kvinnan du talade med.

    SvaraRadera